Aftonbladet – 29 december 1841, sida 1

Faderechimodarlös redan i sina spidaste år var hon uppfostrad hos sin gawala rika farfar kommerserådet Rosin, hvilken hon för en månac sedan förlorat, och efter hvilken hon nu ba sorg ej allenast till ytan, utan äfven i hjertat ty med honom föll det enda stöd, det enda be skydd hon ägde, och det smärtsamma uttryck som hvilade på hennes sköna ansigte, vittnade att hon ej snart skulle förgäta den ömma förlus: hon gjort. Den andra flickan Bertha Liljegren, var en a dessa lyckliga varelser som tyckas danade blot: af glädje och behag. Hon var ej hvad man kal lar regelbundet vacker, hon var bättre än det. han var intagande. Hennes mörkblå ögon vore små men klara och lifliga, blixtrande af glädtighet och qvickhet; den leende munnen visade två tandrader utmärkt sköna, och den lilla uppnäsan, gaf ett, på en gång trotsigt och skämtsamt utseende åt sin ägarinna. Bertha var tjugo år och uppfödd i samma pension som Agnes, vore de sedan barndomen innerligt fästade vid hvarandra. Afven hennes föräldrar voro döda, och hon hade nyss antagit en plats som gouvernant i den pension, der hon sjelf fått sin upp: fostran. — Det är visst min söta Agnös, sade Bertha, att sorgdrägten kläder dig förträffligt, om du blott hade guldgula leckar, som en remanbjeltina alltid måste äga, skulle du verkligen förtjena den vanliga liknelsen af en madonna; men ru får du nöja dig med att vara urbilden till en liten täck nunna. — Du glada själ, som alltid kan skämtal Du ir lycklig och sprider alltid trefnad omkring dig. Aldrig är jag bältre till mods än wid din sida; jag nästan glömmer mina egna bekymmer, och njuter af att se din sorgfria varelse. Se Bertha! hvilken skön tafla som utbreder sin rika prakt för våra blickar! Jag säger nästan som apostelen: här vilja vi bygga oss en hydda.n