Aftonbladet – 29 december 1841, sida 1

muntligen blifvit utsedd till min förmyndare, infann sig vid arfskifiet. Der fanns intet arf att dela; egendomarne voro med varm hand gifna till Solinder, liksom kapitalerna till mig, men nu viste man ej hvar de sednare funnos. Intet papper, inga reverser, inga dokumenter stodo att fianal! alla lådor, skatull och skåp genomsöktes; den hilla nyckeln försökte jag i alla låsen, men den passade till ingen. Bernhard låtsade vara mycket ledsen häröfver, beklagade sin morfars glömska och min medellösa belägenhet, samt bad herr Bilde framföra till mig sin önskan att erhålla min hand, med tillägg att jag 4 annat fall borde betänka något sätt till min bergning, emedan det ej längre kunde passa sig alt jag bebodde hans hus. Med ovilja emottog jag hans förslag, hvilket jag bestämdt afslog. eburu Bilde föreställde mig att jag ej egde det ringaste att lefva af. Jag kan arbeta svarade jag; i morgon öfverger jag detta hus der jag är uppfödd, hvars ägare älskade mig högre än alla andra, och ej lemnat mig arm och beroende derom är jag öfvertygad. Den välsignelse han nedkallade öfver mig på sin dödsbädd, är dock ett arf, som ingen kan beröfva mig, och jag är nöjd med detta; det skall bära frukt jag är säker derpå. Säg Bernhard att jag afslår hans anbud; jag köper ej mitt välstånd på bekostnad af min framtids lugn;jag kan arbeta. Efter detta samtal gick jag genast till den samla, beskedliga fru Stenius, ackorderade in mig hos henne, lät flytta de möbler jag fått af min arfar, tillika med mitt ypperliga fortepiano, till mitt nya rum, och öfvergaf mitt barndomshem utan tårar, men med en hemsk känsla, sedan jag helt kort tagit farväl af den nya ägaren. Följande dagea lät jag i bladet annsnsera, att jag gaf lektioner uti musik och önskade elever, samt erhöll genast flera än jag kunde emottaga. Fem å sex timmar lemnar jag näsan alla da