Aftonbladet – 29 december 1841, sida 1

men du kan ej älska honom, det inser jag, oc Gud bevare mig, alt tvinga min Agnesl mil hjertas käraste barn! Magister Liljegren ha väl ej ännu fått rektors-sysslan här i staden somå han söker, men han får den utan tvifve skicklig och välkänd som han är; i alla fall bli du rik nog för att dir man alldeles : kan um bära sysslan., — Så talade gubben och emotto; mina bjertligaste tacksägelser för sin omtanka oci sina välgerningar. Hans krafter aftogo märkbart slutligen fiek han ett anfall af slag, som nästa! beröfvade honom målet, Jag låg på knä vi hans säng; med yttersta bemödande tog han e! liten nyckel hängande vid en silkessnodd om kring hans hals, gaf mig den ech sade stamman de: min redbaraste egendom ....inom denn: nyckel. ... är din .... tillhör Agnås .... tillade han med synbar ansträngning oeh såg på de när varande, kramade min hand och (försökte ännt en gång, men förgäfves att fortsätta: han var och blef mållös; men då jag höngt nyckeln omkring min hals, tog han den i sin vanraiktiga hand stoppade den inom min halsduk, liksom han vil e förmana mig ätt väl förvara åen, blickade mot himlen med sammanknäppta händer, såt innu en gång ömt på mig med de häalfbrustns jgonen — ech nästa minut var den gode e mera till. Min smärta var obeskriflig. Du vet, Bertha. auru innerligt jag älskade honom; de första dasarne hade jag ej sinne för amnat än saknaden, men blef småningom uppmärksammare på, buru Bernhard redan i allt var herre i huset; bestyrt om begrafningen, afskedat några af de gamla jenstehjonen, men sökte på allt sätt ställa sig n hos mig. Jag hade sedt honor kall och känslolös vid sin välgörares dödssäng, han hade mnästan blifvit min afsky, jag undvek hans sällskaj och var beständigt på mitt rum. Boupptekvingen företogs kort derefter och gresshandlaren Bilde, som af den hädangångns