Aftonbladet – 29 december 1841, sida 1

— Ja, inföll Bertha, men icke som ban säger: dig ena, mig ena, utan en tillsammans, är det icke så? — Ack ja! alltid tillsammans! hela vår lefnad tillsammans! jag har nog lidit under dessa sex veckor du tillbringat i Wexiö hes din moster; med dig gick min lycka bort, ty sedan började alla mina motgångar. — Goda Agnes! jag vill dela dina sorger, ehuru jag ej fullkomligt känner dem. Då jag i dag vid middagstiden kom till staden och något ordnat efter resan, utbad jag mig genast lof af f-u Dubois att tillbringa det återstående af aftonen hos dig, emedan min undervisning först i morgon börjas; jag mötte dig på gatan och vi begåfvo oss hit till vårt favorit-ställe, der jag nu sitter hos dig med den mest spända nyfikenhet att få höra allt hvad som händt dig under min låpga tråpvare. — Hin farfar var sjuk redan då du for, och jag egnade mig helt och hillet åt hans virdande. Gubben var, som du vet, alltid mycket sluten. Med iagen talade han om sina affärer eller sina planer. Min kusin Bernhard Solinder, subbens dotterson, uppfödd hos sin morfar tilllika med mig, fick öfvertaga den gamles affärer och jag förstod att han fått det stora vackra huset till skänks äfvensom godset vid Lund. Min farfar älskade honom dock ej riktigt och misstrodde bans karakter, kanske ej utan skäl. Du Bertha känner Solinder, hvars inbundna och hånfulla väsende alltid varit oss motbjudnnde. Ett par gånger under sin sjukdom sade gubben: ,iu skall ej hafva något med honem att dela; han får egendomarne, du får de kontanta penpgarne; din arfsloit är vida större än hans. Grosshandlaren Bilde blir din förmyndare och ,i höst önskar jag att du gifter dig med unga Liljegren, din Berthas bror, efter ni tycka om phvårandra, söm:jag nog märkt. Helst hade jag psedt om du kunnat gifva Bernhard din hand,