Aftonbladet – 28 december 1841, sida 3

YHdl CU StlaCKkd al fPStlall, NYaIS entormiga Sronska bildar ett egendomligt afbrott mot de sköna, lummiga träden, som beskugga de renliga och väl målade husen. Vi ankrade på litet afstånd från stranden, och under det vi betraktade de medelst ett hvitt cement sammanbundna tegeltaken, med deras bros kiga glacerade ränder, begaf sig vår lots i land, för att hemta en elegant slup med kajuta och sängställen, som skulle föra tvenne af våra officerare till Macao, för att der besörja om nödiga arrangemanger för resan till Canton. Dagen derpå återkom han temligen sent, i ett fartyg som var ofantligt stort, men som för öfrigt var rätt beqvämt inredt för passagerarnes emottagande. Man underrättade oss att befälhafvaren på fregatten och tvenne andra ännu samma afton kunde begifva sig till Macao, och Ider hemta tre Tschoys (tillståndsbevis) hvarmed Itrenne köpmän, som nu uppgifvit sin resa till Canton, varit försedda. Med dessa bevis kunde man i civil drägt trankilt göra en resatill Canton. Den 29 Oktober, efter klockan 40, om aftonen, ankom också verkligen befälhafvaren och en timma derefter voro vi på väg till Canton. Natten förflöt under passerandet af den stora vattenyta, som skiljer Lin-Tin från den, under namn af Bocea-Tigris bekanta trängre mynningen. Med dagens inbrott hade vi anländt till denna. Bakom oss sågo vi några stelå, starka klippor, hvilkas I dunkla färg sällsynt konirasterade mot den flamI mande mor rgonrodnaden. Framför oss låg, ännu till haifs insvept i morgondimmanr, ett högtland, med ett trångt sund, hvaruti vi inseglade, men hvilket är förbjudet för krigsskepp att passera. Redan upptäckte vi på afständ de hvita, med torn försedda murarna, hvilka år 4846 så hårdt ansattes af den engelska fregatten Aiceste. Snart voro vi fraraför de eländiga fästena, som försvarade det genom Tigerön ännu trängre vordva inloppet. On ligger midt i öppningen och består af en pittoresk massa grofva, skrofliga klippor. Knappt blefvo vi bemärkta af vakten i venstra föstet, förr än en bark med tvenne Chineser kom ut till oss, för att uppteckna våra namn, hvilka man, efter deras önskan, dikterade för dem. Detta är den enda formalitet, som lastfariyg äro underkastade; andra fartyg deremot måste undergå en mycket noggrann visitation. Så fort man passerat den trånga mynningen, antar äfven landet på begge sidor ett mera behagligt utseende. NMär och der synes byar, omgifna af väl odlade risfält och täta buskar pryda kullarna, vid hvilkas fot husen äro byggda. Den ännu ganska breda floden är betäckt med fertyg af alla slag, och på en afplattad bergspets ser man ett af dessa, i äkta kinesisk stil byggda torn, med många våningar och framspringande tak, hvars ursprung och bestämmelse ännu äro för Europgerne en gåta. Landet och stränderna vunno allt mer och mer i liflighet, och vi trodde oss redan i Canton, då ebbens inträffande och den fördelaktiga vindens uteblifvande förorsakade ett uppehåll. Vi anlände likväl, innan midnattens inbrott, till Whampoa. Månan sken så klart; att vi kunde, liksom om dagen, njuta af den sköna utsigten, den majestätiska strömmen på detta ställe erbjuder. Här, hvarest de främmande handelsfartygen gå till ankars, 40 timmars väg från Canton, ser man en skog af master höja sig öfver floden, den ögat knappt förmår öfverskåda. Stränderna vid Whampoa äro besådda med hus ech byar; men dessas invånare äro så ogästvänliga, att resarde måste från Canton hemta sin proviar nt. Man må derföre icke tänka att gå i land här, hvarest äfven under Juli och Augusti måneder koleran vanligen rasar. För att från Whampoa begifva sig till Canton, har man att välja mellan två smala armar af Tigerfloden, hvilka, fem timmars väg ofvan om Whampoa, åter förena sig. Vi valde den kortaste armen, men hindrades under vägen af en hop fartyg, som dels lågo för ankar, dels voro under segel, så att det var svårt att komma fram. Vi försökte likväl att, trots dessa. fortsätta vår väg, till dess en förfelad manöver med ögonblieklig hastighet inkastade oss midt i den tätaste samlingen af små farkoster, som lågo ut åt stranden. Jag frnktade, att vi skulle segla omkull ett dussin af dessa små simmande hus, med de familjer, som lefde på dem, men min fruktan var lyckligtvis ogrundad; ty hvarje kahn gaf efter, liksom den varit af gummi elasticum, och lemnade så väl rum, att vi snart sutto fast i dyn, utan att hafva öfverseglat ett enda fartyg. Strömrnaen gjorde oss snart åter flott, men vi lemnade vår dybädd endast, för att, under ett allmänt skrik från den, på ett på oangenämt sätt uppväckta vattenbefolkningen, på nytt råka in bland barker och djonker af alla slag, hvilkas halfnakna besättning hastigt rusade upp på däck, för att afvända vårt, i synnerhet för dem vådliga bogspröt. Ändtligen hade vi på detta sätt lyckligen och väl dragit oss fram, och återseslade nu samma väg vi kommit, för att genom den andra, af barker icke så otillgängliga flodarmen, Pjonkfloden benämnd, fortsätta vår resa. Sitt namn her den af krigsdjonkerna, som der ligga för ankar. Vi passerade midt igenom denna flottas klumpiga fartyg och begåfvo oss derefter till hvila, för att afbida daggryningens inbrott. (Forts. fölier.)