Aftonbladet – 27 december 1841, sida 3

—— ——ttE— (Insändt.A ARLA-DAGG. Skön är kärleken. Aldrig svek jag den — Trohet bor ju i mitt öga! Kärlek tusen slag, ny för hvarje dag, Dricker lif ifrån det höga. Som en älsklig blomma vårdar jag den ömt, Verlden — glömmer den; men jag den aldrig glömt. Skön är kärleken. Aldrig svek jag den — Trohet bor ju i mitt öga! Bönens vinge bär Kärlek, hög och skär, Till min Par uti hans himmel. Har kan mig blott kär, jag så lycklig är Under verldens stoj och hvimmel. Sedan kan jag älska blommor, land och haf, Och det höga blå — ja till och med — min graf. Bönens vinge bär Kärlek, hög och skär, Till min Far uti hans himmel. Snille! Gudaflägt — O, hvem gaf din drägt! Skiftande i tusen strålar! Ack! mitt knä ju böjs, när din stämma höjs, Och du jord och himmel målar. Får du — någon gång — ej här, din rätta lör, Fly då hem till Gud med hjertats varma bön. Snille! Gudaflägt — O, hvem gaf din drägt! Skiftande i tusen strålar! Barnahjerta! må Du din pligt förstå, Vet, den kärlek är och lydnad. Må, till ålderns höst, hulda fåders röst Helsa dig, som skönsta prydnad. Och i deras vinter låt din blomkalk strö Balsamdoft kring dem, de stilla sen — må är Barnahjerta! må Du din pligt förstå, ; Vet, den kärlek är och lydnad. : Verlden alltid har tusen ämnen qvar Än till kärlek och beundran. Ej blott Petri döm; men ock hvar atom Rör min själ med Jjuf förundran. Ifrån kojans lugna bädd — lik Romas torn; Och från ros och lilja, ned till minsta korn. Verlden alltid har tusen ämnen qvar An till kärlek och beundran.