Aftonbladet – 23 december 1841, sida 2

nde rörande ämnen förr, snarare och oftare, än ned sådana, som mest eller uteslutande angå kropen. Ty om kroppens välmåeade något rubbas, så illsäger den väl vanligen, och hjelper oftast genom in egen kraft; men den är likväl härtill icke det fyjörande, efter kroppen inga omdömen fäller, Ett naat än kroppen, nemligen själen, afgör och besluer, antingen man till helsans vidmakthållande må ölja kroppens s. k. tillsägelser och stödja sig på ien i vår natur inneboende vis medicatrix, eller om lenna för något enskildt fall icke gör tillfyllest; med ndra ord, det är då det friska hos 0s3, som bedö ner och besluter öfver det ejuka hos oss; hvaraf ränder, att hvilka enskilda missräkniagar äd i me8licinsk väg trifvelsutan kunna begås, denna discilin likväl i stort lätteligen kan ledas i en sann ba1a, sådan Hippokrates anslagit den, hufvudsakligen utgående på, att lyssna till vår kropps anlag, ej brukande medieinen vid annat än utomordentliga benef. När, åter, mensklighoten en gång stigit på afväg i imanen, som ligga i själeus område, så uppkommer let fall, all sjelfva del siuka inom oss skall b-dö ma och besluta öfver det sjuka: snart stiger maa lå af på en ny afväg, under det man tror sig återså ifrån dea första, och man fiyr dea råtta stråten såsom vord den en afväg. Man botar icke då, utan nan förvärrar det onda. Detta är den andra sjsnlen. Den ingår såsom ct kufvudd i ren of en mängd jar, som menniskorna i urminnes tid drogo öfver sig och sedan i årtusenden arbetat med, än deruti invecklande sig ytterligare, än försökanse att komma bort derifrån. Det sednare är hvad soia, sekel sfier sekel, allt mera lyckas, emedan menniskoslägjets utveckling ligger i Guds råd. Vi skola nu efterse bvad betydelse denna anmärkning har i och för det politiska problem, kyarom vi från början talade. Vi funao det rätta i individernas sammanhållande till den större enhet, som är samhället, nödvändigt fordra, avt så väl de förra, som det sednare inom föreningen lefver fuilkomligt och oinskränkt med det lit, som tillkommer hvarje af dem i sanning. Enligt denna mening skall således menniskan äfven i samhället, och just i det, oga sin fullkomliga fiiåel. Detta påstående vore falskt, om men: a af sin natur (med hvilket ord vi förstå: cniist Guds skapelse) ickz vore samhällelig, icko ville, icke fordrade, icke behöfde ingå i förening med sin Ii Men hon är och har alltid varit sådan. Och på denna grundsats hänger allt. Det är följaktligen, enligt vår öfvertygelse, falskt, ait före samhället tänka sig ett så kalladt naturtillstånd, som till boskaffenheten strede emot det förra; hvaraf skulle följa, att samhället, såsom sådant, vore någonting i sig sjelf för merniskan vidrigt, och hvaruti hon ej utan tvång — utan inskränkninog i friheten — kunde ingå och lefya. Man måste nödvändigt med samhäll: icke blott och bart förstå de tillfälliga (om ock ganska gamla) politiska former, som samhället tagit, vexlat, och ännu till stor del qvarhåller, Samhället till sitt väsenåe är oberoende af dessa former;, det kan antaga nya och upphör icke att vara samhälle, derföre, att oriktiga sociala sätt upphöra. Samhället sjelf, i sin rätta ge stalt, kan omöjligen innehålla nägonting vidrigt för gen enskilda menniskan, hvilken som helst och uader hvad olika skapiynne som helst; det kan iete innefatta någonting hinderligt emot individens rätta frihet, det är, emot alla på dess sanna natur (se nyss ofvan) grundade anlag, önskningar och behof. Ty om något af dessa — huru mångfaldiga och Otkartade de än må vara — skulie behöfva inskränkas eller upphäfvas genom samhället, så skulle Gud vara orimlig i sin skapelse, enär den skapade varelsen menniskan då hade en ogenskap, samhällelig, som upphäfde de öfriga eller någon af dem. Detta kan icke vara. Man kan vara fullt förvissad om, att när man stöter på en politisk gåte, derur man icke begriper någon utväg, annan, än antingen genom förtryck och väld på de enskilda mennisktornas individuala karakterer, eller ock genom sjelfva samhällets upplösning; eå är beggedera orätt, och man har råkat i förlägeaheten endast derföre, att man i sitt begrepp om samhälle ej höjde sig öfver vissa, ganska ocgentliga sociala inrättningar, lrocnde samhället vara borta och slut, om dessa icke gå med. För samhället kan ingen fara uppstå, emedan det är lika omöjligt för menniskorna aw öfvergifva det, som att komma ifrån sig sjeifva. Men just derföre, att något slags naturtillstånd utan samhälle, och hvaremot detta skulie strida, är en dikt, en omöjlighet, och motsäges af all bekant historia, så följer också, ait samhället, såsom i siy sjelf menniskans naturliga tillstånd, icke kan ega någon emot individens sanna frihet vidrig, skadlig eller förstörisk form, utam att hvarje sådan måste vara falsk, samhället Iförst genom missförstånd åkommen, och sedan gei nom våld bibehållen. Man torde kanske undra öfver denna betraktelsens utgång, emedan man annars vant sig vid en alldeles motsatt. Det ena politiska partiet har förmodat menniskans sociala friaet stödja sig på grundtanken om ett ursprungligt lif, lika lyckligt som vildt, och der ännu intet samiuad gafs; hvarutur menniskan kommit genom ett samhällskontrakt, i hvilket hon beröfvade sig några naturliga rättigheter, men deremot skulle, göras så mycI ket mera förvissad om andra: ett konstladt tillstånd, som småningom ledt till förtryck: ett förtryck, lhvarur vi böra kasta oss tillbaka i naturens armar, j de der då betyda helt annat än samhälldts. Det landra politiska partiet, tvertom, bestrider (aildoles som vi) tillvaron af ett primitivt antisocialt tillstånd och anser samhället vara oskiljaktigt ifrån menniskan, såsom sådan; men partist fångas likväl sedan RA aa on TS lmganan hacåfvo sig Nu. arm i arm. dit. åtfölida af