glömma bert a att någon gång komma och drieka en topp kaffe i ;granngården,, torkade sedan Mina oct Lina om mun och kindben, ty dessa vero flottiga af den fsta välfägnaden, ech gjorde sig derefter får dig till afmarich. Mor Kajsa och den något tam vordna Anna Lisa följde med ett långt stycke och mor Kajsa ropade till den sednare: Skynda dig före, tös, oca öppna grinden, drag icke benon efter dig, utan spring som Jag siger. Når Anna-Lisa sedan i grindpergar fick en blank riksdaler af Mathilda, blef ånyo et fasligt komplimonterade, oca2 mor Kajsa befallde Ann: Lisa at ej allenast kyasa nådig arefvinnam på kanden och tacka, utan äfven småfröknarme, men häremot protesterade högeligen både Mathilda, Mina och Lina, och när all denna artighet var väl slut fortsatte Mathilda och hennes små flickor skyadsamt vägen hemåt, ech vi taga ett farväl, troligen för alltid a dem, för att återvinda till den arma, ensamma Stina. Dagen hade förflutit temligen sorgfritt för den unga saldatqvinnan, men när det led till aftonen, och hon ej mera såg att sy på sin Johens Baukappa, då infann sig sorgen och ssknaden å nys, och hon nedtyngdes af den tomhet och ensamhet, som rådde omkring henne. Derföre kan ingen föreställa sig bennes glädje och tacksamhet mot ajea engleagoda grefvinnan, när ÅAnnike i sista skymningen anlände, förklarande, att hon nu skulla stanna hos Stina, och att grefvinnan skulle förskylla kenne för hela tiden. Annika tycktes vara högst helåten med detta, och för Stina blef Annika en ster tröst och resurs. Sådana gummor, som gå ur stuga i stöga. hafra elt iouttömligt förråd af berättelser, sqvaller och historier, och Stina lät sig ganska väl behega detta, alhörde med stor uppmärksa het allt hvad Annika föredrog, och fann dagarne temligen drägliga, sedan hon fått datta sällskap. De rosade och berömde tillsamman aden goda, rara grefvinnsnp, och förtalade litet smått, tyst och sakta, den annars så allmänt berömda mor Kajso. Under en oupphörlig kenversation gingo dagar och veckor framåt, drägligt nog för den, dock alltid sin Johan saknande ftina, och ingen kan tänka sig hennes obeskrifliga fröjd, när Josef en vac sker afton kom till henne, med etw liten pa j