I svärlig resa under den oblidaste årstiden; och I hemställde tillika om det icke i alla hänseende vore lärspligare, att H. M:s resa uppskjötes til Stortingets slut, då H. M:s närvaro för ärendernas afslutande vore mer gagnande än vid Stortingets öppnande. Dessa betänkligheter framställdes med en så grannlaga aktning för H. M:s person, att sjelfva Svenska Biet förtjustes deraf, och reproducerade Morgenbladets artike!, såsom ett bevis på den lojala sinnesstämningen i Norge och än mer såsom en förebråelse mot svenska tidningar och deribiand förnämligast Aftonbladet, för det de kan tänka aldrig jahue 2ga tillbörlig respekt i sina meddelanden angående Konungens person. Vi kunna naturligtvis icke missunna servilismens apostlar detta tillfälle att insvepta i ett liberalt blad rulla sig i stoftet, ehuru det var lätt begripligt att jerste omsorgen för H. M:s hälsa äfven ett annat bekymmer föranledt Morgenbladets vördnadsfulla hemställan. . Det dröjde imedlertid icke länge innan detta bekymmer kom tydligare i dagen. Sedan nemligen Konungens afsigt att under vintern besöka Christiania blifvit der med visshet känd, och vederbörande kommit i rörelse för att tillställa defestligheter, hvarmed det kungliga besöket borde firas, fann Morgenbladet nödigt att litet tydligare låta förstå, att en orsak hvarföre det önskade se Konungens resa uppskjuten till Storthingets slut låg i den fruktan för hofvets infly lelse på ärendena vid Storthingets början. Denna förklaring jemte någraiyitrade betänkligheter i afseecde på de tilltänkta festligheterna togs mycket illa al den Constitutionelle, som med synnerlig häftighet antog sig devuemangets sak. Härtill svarade Morgerbladet bland. annat, att då det sett H. M:s omgifning finna hans närvaro i Norge just ru så högst oumgönglig, alt intet afseende biifvit gjordt på hans höga ålder och klimatets stränghet, så kunde Morgenbladet icke dertill finna någon annan rimlig förklaringssrund än vederbörandes förhoppning, att genom denna närvaro kunna bearbeta sinnencn, ett försök hvarpå exempel ingalunda saknades. Med hänseende ti!l festiigheterne yttrade vidare samma blad: När bär i staden, der tidens trångraål varit så känbart, att en stor del köpmän under de sista tre åren och andra måst ingifva sin stat eller upphöra med sin rörelse, och der Throndhjemska eldsvådan ensamt fordrar en kontribution af 450 080 Speciedaler, ännu dertill skola göras stora kostbara anstalter, för att ådagalägsa en belåtenhet raed tiderna och styrelsen, den vi längt ifrån ieke anse för allmännelig ibland den tänkande och oafhängiga delen af folket; så kan väl en smula ovilja öfver dessa tillställningar ieke anses för någet så erimligt, och någon förhoppning, alt det fjesk och den lust ör granna tillställningar, som altid vid dylika tillfällen hålla sig framme, denna gång skulle visa sig mindre enträgna än tillförne, kunna vi icke uttala emedan vi icke hysa dev. Det ör. furstarnes lett att alljemt bedragas af den hyllning, hvarmed blinda beundrare och lyckojägare i tid och otid stå tillreds, och det kan väl icke skada att smickret också möter något motstånd.n Emellertid hade den Constitutiorelle ur sednaste häftet af den här i Sverige utkomna Portfeuillen meddelat den märkliga von. Engeströmska berätteisen om throaföljarvalet efter prins Carl Augusts död, och Morgenbladet, som tyckte att denna berättelse just icke kunde anses medföra någon tillökning i H. M:s lagrar, tog sig deraf anledning till en jemförelse mellan den Constitutionelles häftiga ifver för devuementet och dess smak för berörde historiska dokument, samt yttrade än en gång med hänseende till det ifrågavarande kungliga besöket: Man har hos oss så svårt alt skilja H. M:s person frin regeringsärenderra, och då den persorliga byllningen för konungen alltid tolkas som en opinionsyttring, har man väl skäl att tillråda försigtighet och att cerisra om hvad isynnerhet bör liga medborgare om hjertat. Det kan vil ieke skada, om man någen ging gör sig reda för sin ställning och icke alltid blindt följer den gamla slentriapen ledd af en helig (underdånig?) rysning EEE EEE EEE glömma bort att någon gång komma och d eka en