Aftonbladet – 21 december 1841, sida 3

löshet bogår en handling, som hon skall ångra så snart hon gifver eftertankan lofatt infinna sig. Hon medgef Josef, att först bör man tänka huru mycket godt, och sedan huru mycket ondt som kan uppkomma, äfven af den ringaste af våra handlingar, derefter lägga detta goda och onda i hvar sin vågskål, och väga det på samvetsvigt, något ännu säkrare och tillförlitligare än de subtilaste guldvigter. Mathilda medgaf Josef att i det öfverdrifna, det onödiga nitet för små verldsliga fördelar ofta ligger en hög grad af fåfänga, af egoism och hjertats hårdhet, och att menniskokärleken, denna djgdsom Gud anbefellt, redan i andra rummet, deraf oftast åsidosättes. Mathilda medgaf detta och många flera vattenklara, rena sanningar, men när hon såg att ångern inom Josefs bröst var stor nog för att afplana hans synd, lade hon denna helande band på såret som förmår läka just emedan den på en gång är älskad, mild och spegelklart ren. Josef slutade aftonen med att föreläsa Mathilda en af dessa snillets skapelser, som, utan att förblinda menniskan för sina fel, dock gör henne nöjd med sig, med sin ställning i lifvet och med allt som henne omgiver, som sprider lugn och frid inom bådebjerta och själ. Ärade vare dessa skapelser! De finnas, fast de äro tunnsådda, och ofta derföre lemnas afskördaren, hvilken med förakt vandrar förbi de glesa stånden, med de gyldene kornen. När Mathilda gick till hvila om aftenen, Vexlade tvänne tankar hos henne. Den ena lit ungefär så här: Josef är mig ännu kärare än förut, ty han förtjenar i rikt mått all den tillgifvenhet, som hjertat så gerna vill gifva honom. Och den andra: Den arma Stina måste tröstas och hjelpas., Intagen af bilder, som omedelbarligen tillhörde dessa båda idter, insomnade hon lugnt och ljuft. Och man kan somna lugnt och ljaft, när goda föresatser vexla med tillfredsställda önskningar af den renaste och bästa sorten, (Forts. följer.)