Aftonbladet – 21 december 1841, sida 3

gade en matt röst från sängen. Jag sade henne hvem jag var. Hvad kan löjtnanten vilja mig? frågade hon, löjtnanten vet ju att Bold är borta. Gud! hvad de ordena skuro mig in i själen! Jag skall väl inte så med bref,, frågade hon vidare, onu när Bold är borta? Eller kanske jag ckall det ändå? Nej, kära Stina, sade jag med den mildaste röst jag kunde, stig icke upp, ligg stilla! Du skal! visst ingenstädes gå. Jag ville blott veta hur det stod till med dig, om du är så klok och snäll att du gifver dig tillfreds fast Bold är borta. — pHu:ru det står till med mig! svarade hon med ett visst hånskratt, som:i mörkret, och den sinnesstämning jag förut var uti, lät förfärligt för mig. Hur kar det Vara, fortfor hon, tag alt hvad löjtnanten ege kärt på jorden ifrån honom på en gång, och lemn: löjtnanten så här, allena och öfvergifven, så få vist om löjtnanten är så klok och snäll gifver sig til freds. Under det hon talade dessa ord hörde jag at hon darrade af köld. Jag fann att det var fruktlöst en: med ord försöka trösta henne, utan jag gick hel simpelt ut, tog en börda ved som låg ett styck från stugan, gick in med den, letade så länge ull jag fann elddon, och gjorde upp en treflig eld. Dei arma olyckliga sade intet, men då elden fladdrad i spisen, och gaf en viss skyrat af treflighet åt de: vanligtvis så snygga stugan, men som nu såg någo vårdslösad ut, då satte hon sig upp, räckte ut han den till mig, och sade med matt och slocknad röst Tack! — O hvilken tacksägelse! Om hon yet2 att det var just jag, just mig, som hen hade at tacka för hela sin gräsliga sorg! Men jag, jag visst det! Jag stod som en eländig syndare framför hen ne. Ack det var ej mer den röda och hvita, glad och fryntliga uoga qvinnan, utan en hamn med al; deles likblekt anlete, omkring hvilket det rika mörk bruna håret hängde i långa raka flockar. Jag be traktade henne en stund, sedan gick jag fram ti benne, tog hennes iskalla hand, värmde den i mine