Aftonbladet – 21 december 1841, sida 3

reflighet som rådde, såg eder sväfva fram och åter, lik ställets goda, milda genius, och dessa små Jjusalfer hoppa och dansa omkring likt verkliga afbilder af all den glädje som jorden kan gifra. O då sved det i samvetet! Då kom den hemska jemnförelsen med denna kalla, mörka, tomma stuga, der allt tycktes vara dödt utom sorgen och den gnagande saknaden. Och detta allt, blott genom ett orå af mig! O Mathilda! måtte du aldrig få känna hvad jag känner. Mathilda lade sin hard öfver ynglingens ögen, de voro våta, och dessa tårar! — 0 huru ökade de ej den innerliga tillgifvenbet, som hon redan förut egnade Josef. Måhända finns det intet som så inskärper deana känsla, som egen anklagelse af egra fel, hvilka man på en gång känner, ångrar och bekänner för vännen, som är oss vorden ett annat, ja, ett dubbelt samvete. Men sjelfförsvar! ack huru det klingar falskt, huru det kyler och jagar det älskande bjertat långt bort. Det ena tror man så fullt, känner så djupt sanningen utaf, men det andra! det står så theatersmyckadt och grannt, och man vet, man fruktar åtminstoue att, hvad som lyser som guld, blott är koppar, demanten blott kattsten och perlorne endast bräckligt glas. Kära qvinna! tro aldrig på hans kärlek, hans löften, hans eder, om han aldrig medgifver några fel, aldrig anklagar sig för någon förbrytelse, ty, ettdera är han blind för sig sjelf, eller ock bedrager han dig, och är dig således i båda fallen ovärdig, om du NB. sjelf är god, och således värd ett rent, fullt hjertas hyllning och förtroende. Mathilda försökte att skingra det moln, som denna händelse lagt öfver Josefs sinne, och honjlyckades till en del. Hon samtalade länge med honom om skilnaden af de förebråelser man bör göra sig, då man åstadkommit något ondt med vett och vilja, eller af obetänksamhet. Hon medgaf Josef, att en tänkande menniska är redam då brottslig, när hon af tank