Aftonbladet – 21 december 1841, sida 3

lutade hufvudet i sina händer, nu upprann hos mig en, som jag tyckte, så ljus, så förträfflig ide, ett medel till tröst, som jag i min, i vår förbildade tro var öfvertygad att Stina, med uppräckta händer, med glådje i själ och bjerta, skuile antaga. Kan ni skrifva, kära Stina? frågade jag med stor inre förnöjelse Nej, svarade hon och ruskade liknöjdt på hufvu det och såg ungefär med samma känsla på mjöl ken om den kokade upp ännu. Jag frågade då om Bold kade något skrifdon här. Hon bejakade det Nå välp, återtog jag, vill niinte,jkära Stina, att jag skall skrifva till Johan, tala om för honom hu: ru mycket ni saknar honom, beskrifva eder sorg och smärta, med ett ord, tala till eder Johan. Ocl hvad skulle det tjena till? frågade hon med en toi på en gång liknöjd och något hånande. Min sor; och min saknad blef derigenom ej ett solgrand min dre; men för honom skulie det vara en faslig plåg: att veta hur dum och enfaldig jag är, som inte kar taga mitt förnuft till fånga på något sätt. Ack nej han har nog oro och bekymmer för mig ändå, utar ätt jag skulle öka på den med mina klagovisor. Åter stod jag der stum och försagd, fortfor Josef ty helt tydligt och klart låg det nu framför mig he ia skillnaden mellan den cbildade, och, om jag s vågar kalla oss, den förbildade menniskan. När de varma älskande hjertat lider hos den förra, så sö ker det äfven att undvika, dölja allt som kan oro och smärta föremålet för sin kärlek. -Och vi! buri göra vi, Mathilda? dock det bör ej hit, tillade ha och tycktes likasom bortjaga obehöriga obudna tan kar, utan för att ännu en gång återkomma till milj berättelse, fortfor han, måste jag med qvalful harn medgifva, att jeg lomnade den stackars Stina, lik bestormad af sorg och saknad, lika otröstlig som vi min ankomst. Föreställ eder nu, bista Mathilda hvilket intryck af ånger och smärta jag skule få, d jag såg denna himmelsskriande skillnad, såg dett I varma, glada, ljusa, rika rum, hörde eder prisa de