Aftonbladet – 21 december 1841, sida 3

strök håret ur ansigtet på henne, och bad henne uta sig mot min axel, som emot en god vän, hvilsen ville göra allt hvad som stod i hans makt för att trösta henne. Ack det kan inte Löjtnanten, sade hon sakta ech med fallande röst, det kan blott Gud, man han vill inte Tror du det Mathilda! Jig bade ingenting att svara, ej en gång på den! påtagliga hädelsen, framlockad af den bittra gnagande smärtan. Man är ibland alldeics ordstum, men det ir just emedan man då äfven är alldeles ur stånd att tänka. Samvetet slog mig dessutom, och aldrig har man så svårt att trösta, som då man inom sig yet sig sjelf just vara orsaken till den sorg man ser hos en annan. Jag stod således mållös vid hennes sida, och blutt betraktade henne. Detta tycktes slutligen plåga henne, oah hon vände sig inät väggen, Har ni ätit något i dag, kära Stina? frågade jag ändteligen. Nej, svarade hon kort och tyst; och då, bästa Mathilda, fortfor Josef med denna skygg het, denna lilla förlägenbotsrodnad, som lika så vä! anstår ynglingen som den unga flickon, när vissa ämnen komma å bane; då började jag, sade Ban, föreställa henne att hon i sin nuvarande belägenhet vore nästan skyldig stt förtära något för att stärka och upplifva sig med. vin du icke hafva en kopp varmt kaffe? Jag skall koka det åt dign, frågade jag. — Jag har inte något. Jag kokade de sista bönorna jag egde, till Johan den morgonen han mar scherade,, svarade hon med matt röst. — Vill då alt jag skall koka upp mjölk it dig? frågade i ånyo. Nu satte han sig upp och sade med ea vi sorglig vänlighet: Löjtnanten är så god! men de skall han visst icke hafva besvär med, jag skall göra det sjelf Hon uppsteg långsamt och rand: Ar de fram till eiden, tog en liten panna och såg noga efter om den var ren, slog litet mjölk deruti, och satte den öfver några kol. Men ack! hvad det låg mycken liknöjdhet i alla dessa företag! Medan mjölken uppkokade, satte hon sig på en liten pall, och