Aftonbladet – 21 december 1841, sida 1

så trefnadsfulla boning. De talade nu vemodigt om en mängd små angelägenbeter, som de förut språkat ora under skämt och glam. Ack! nu var det annorlurda! Skiljsmessans förestående smärta bredde elt grått töcken öfver hvart enda föremål. Hvad som förut utgjorde ett ämne för deras oskyldiga glädje gar Ru anledning till suckar och qvel. En mängc små göromål och nödvändiga tillrustmingar var de enda, som något litet förmådde skingra de mörka moln, sem så hastigt uppgått på detta lyckliga parets ljusa himmel. Arbete och flit är det enda yttre, som man kan sätta emot öfverhängande sorg och stora bekymmer. Deruti ligger väl ingen egentlig tröst, men er lindring, en tidens påkörare åtminstone. Mer ack! aatt tiden icke ville gå för foris, se det val hvad Stina nu aldra högst önskade. aKära sol! sade kon fram mot eftermiddagen. pär Johan gått bort eett springandev, akära sol gå icke ned så snart, Då blir det natt, och sedan ärd blett två dagar qvar. Två dagar och här utbrast hon, för hundrade gången på denna dag, I bittra, heta tårar. Men när henne: Johan återkom. afterkade hon dem hastigt, och visade honom, but flitigt hon asytt och lagat åt hbonom), medan har varit borta. Om aftenen, sedan de ätit sin enkla aftonmåltid lyckades det Johan, att något litet muntra sin stackars bedröfvade unga maka. aNu Stina. sade han, så glädtigt han förmådde eou kan du åtminstone icke behöfra att ligga och göra dig sådana der onödiga skrupler, som när jag var på Drottningholm i fjol, för ser du, der på Carl sten flans intet, sfätt intel annat än lifstidsfånga och hvittling. Der finns, minsann, inga liderlige qvinnfoll, som drifva omkring. Nej, minsann, finns der ej. Det har jag hört af fiera, som legat kommenderade der de andra åren. Stina smög sitt hufvud till hans bröst och kände sig på en gång gled och högst förlägen öfyer denns underrättelse. Hon ville till och med gerna af. bryta samtalet, eller ville gifva det en annan vändping, och sade derföra: cMen den der fasligt gode prinsen, som du talar så ofta om, och berömmer så innerligen, och de det