Aftonbladet – 20 december 1841, sida 2

Man har nu imedlertid fått i grund lära känna, hvars andas barn de äro, som i så prunkande ordalag gifvit sig ut för att vara ordningens, svenskhetens och de lugna reformernas vänner och försvarare: fårakläderna hafva remnat och ulfvens gulgrå, linghåriga pels synes genom slarfyorna. Den, som numera låter bedraga sig af bräkandet och fåraminen, är värd sitt öde, Motiverne till denna förklädnad vilje vi ej uppsöka; öfver dem må en högre makt döma; men det vete vi, att en regering, som begasnar sig af sådana verktyg till medlare emellan sig och folket, aldrig af deisamma kan vinna den påräknade aktningen och förtroendet.