Aftonbladet – 20 december 1841, sida 1

ta konvoluter äfven Dbillvit öppnade och befunnits innehålla hvartdera ett talgljus, som begge syntes vara stöpte i samma form, uppvizades terzerolen och ljusen för Breitfelåt, som, derom a? Ritten tillspord, förklarade, att denna Terzerol verkligen funnits i Breitfeidts rum, då visitation derstädes anställdes den 23 sistl, Okteber och att ljusen vore de samme, som i påskriften å hvardera af nämnde konvulut omförmäldes. Nu uppmanades Breitfeldt allvarligen till en öppen och oskrymtad bekännelse om den brottslighet, som kuade ligga konom till last i afseende å mordet å Musikläraren Carlsson, och den stöld, hvilken i sammarbang dermed blifvit begången, hvarjemte Breitfeldts uppmärksamhet fästades derå, att, oakjtadt han inför Öfrerståibållare-embetet erständigt förnekat all delaktighet i mordgerningen och velat antyda, att ynglingen Rumstedt skulle hafva frånhändt Cerlsson ifrågakomne persellar, hade likväl redan, på sätt Öfrerståthållare-embetets protokoll utvisade, flere omständigheter i målet förekommit, hvi!ka gjorde det sannolikt, att Breitfeldt vore Carlssons beneman och sjelf tillgripit nysssämnde persedlar, deraf Breit:ieldt hefunnits innehafva större delen. — Breitfeldt svarade: nej! nej! dessa misstankar äro visserligen icke grundade; och hvad helst än må hända mig, kan jag icke medgifra riktigheten af sådane micstankar. Jag vet väl, alt mig vintar ett rysligt öde, men detta skall likväl icke förmå mig, att frångå hvad jag redan sagt Den anklagade efgaf härefter följande berättelse: Han hade alltid varit af ett svärmiskt lynne, hvilket förarledt honom, att med en nästan oinskränkt hängifrenhet fästa sig vid åtskilliga personer, utan att förut hafva tillbörligen pröfvat deras karakter. Sidant hade äfven Brei:feldts förhållande varit till ynglingen Rumstedt. Deras första bekantskap skedde sistlidne vinter å en bal hos Boktbindaren Norman på Kungsholmen, der Breitfeldt varit anmodad att spela dansmusik och samtal emalian honom och Rumstedt händelsevis uppkommit om Taeater-, musikoch poesiämnen, af hvilta Broidtfeldt förmälde sig städse hafva varit road, hvaröro kan ock funnit nöja i dessa samtal med Rumstedt, hvilken i berörde bänseenden syntes med Breitfeldt öfverensstämma. Efter Rumsteds förslag hade de samma afton druckit brorskål och kommit: öfrverens att sedermera ofta söka hvarandras sällskap. De hade väl äfven under sednvare delen af vintern åtskilliga gånger sam menträffat, dels ute å gatorre, dels ock bos Hryddkramhandlaren Norberg; men icke gjort besök hemma hos hvarandra, förr än den händelse inträffit, som Breitfeldt nu ville med alla sina omständigheter omtaila, ehuru, såsom han yttrade, det kunde anses barnsligt att fästa uppmärksamhet på sådane obetydligheter., Breitieldt och Rumstedt kade wid början af våren gemensamt bevistat ett Spektakel å Kongl. Djurgården och sedermera på qvällen i ett . vackert månsken, vandrat tillsammans åter till Staden och begxifvit sig till Strömparterren, der, efter vänliga samtal i åtskilliga ämnsn, Breitfeldt, som at den förtrolighet, hvermed Rumstedt honom bemött ech jomväl af anblicken utaf naturens fägring i den ljusa vårnatten, erfarlt en mäxztig inflytelse på sitt alltid veka lynne, omsider frågat Rumstedt, om han icke ville att de, såsom Breitfeldt uttryckte sig, skulle blifva rigtigt goda vänner, i anledning hvaraf öfverenskommelse triffats, att en såden ömsesidig tillgifvenhet för alltid skulle blifra dem emellan rådande. Från denna qväll hade Breitfeldt ock ansett Rumstedt som sin bästa vän. De samtal, hvilka då förevarit, bade äfven angått Religienen, och för att visa det Rumstedtis åsigter i detta ämne icke vore de mest fördelaktiga, ville Breitfeldt nu upprepa en gel af Rumstedts yttranden wid tillfället. — Sedan Breitfeldt förklarat, det han föreställde sig ett lif efter detta såsom obeskrifligen härligt samt i följd deraf gerna ville dö, när som helst, kade nemligen Rumstedt, jemte det han erinrat Breitfeldt, det ban borde slå ifrån sig dylika önskningar, yppat en tvekan, huruvida det verkligen fuanes något tillkommande lif, och fråzat Breitfeldt, om han, för sin de!, trodde på en Gud. Då Breitfeldt med ja besvarat denna fråga och ammärkt, såsom hans ord nu fölle, att äfven naturen måste kafra ett upphof, hade Rumstiedt invändt, det han icke rätt kunde fatta tanken härpå. Slutligen hade den sistnämnde följt Breitfetdt bem till sig, der de begge långt in på patten, i växande förtrolighet, språkat med hvarandsa och, när de vid Rumstedts bortgång omsider åtskiljdes, hade Breitfeldt ansett deras inbördes tillgifvenhet för all framtid befästad. KämnersRättens Ordörande erinrade, hurusom det syntes armärkningsvärdt, att Breitfelds kunnat fatta en sådan värskap för Rumstedt, just då han upptäckte, att deras tankar i religiösa ämren vore till den gred skiljaktiga, som Breitfeldt nyss omnämnt. Denne förklarade åter, det han med nyssberörde sn berättelse alldeles icke åsyftat, att nedsätta Rumstedts armsgende; att Rumstedt vid ifrågavarande tillfälle icke bestämdt förnekat själens odödlighet, utan allemast antydt en förmodan, att Breitfeldts derom yttrade öfveriygelse möjligen kunde vara ogrundad; och att den egentliga anledningen till Breitfeldts då befästade vänskap för Rumstedt varit öfverensstämmelsen i deras tankar angående musik och poesi, hbvilka ämeen deras samtal vid berörde tillfälle företrädesvis omfattat. Nigon tid derefter hade Rumstedt en after vid besök hos Breitfeidt sammanträffat med Carlsson, hvilken denre lärt kämna kort innan han blef bekant med Rumstedt. Samma afton bade Carlsson och Rumstedt biifvit bröder, hvarefter de flere gånger råkat hvarandra hos Breitfeldt, äfven sedan han från Gesijerska buset flyttat till Fru Lindström; och med säkerhet erinrade sig Breitfeldt, att hustru Casparsson, hvilken å sistnämnde ställe passade konom upp, med er vedbörda gått igenom hans rum mågon dag i veckan näst före Carlssons mord vid ett tillfälle, då både denne ech Rumstedt varit inne hos Bieitfeldt; men då han vid förhören i Koegl. Poliskammaron erfarit, att bustru Casparssen icke erinrade sig förhåNandet, ägde Breitfetdt ieke någon boavisning att till stöd för denna sin, af Rumstedt inför ÖfverståthållareEmbetet bestridda, uppgift åberopa. I Breitfeldts sällskap hade Rumsteåt aldrig bosökt Carlsson, men ensem skulle han, efter hvad Breitfeldt förmodade, hafva varit der åtskilliga gånger; hvaremot Breitfeldt icke trodde, att Carisson någonsin varit hos Rumstedt; men vid deras sammanträffande hos Breitfeldt vid nyssberörda tillfälle hade Rumstedt bedt ej mindre Breitfeldt än äfven Carlsson helsa på sig, sedan Rumstedt inflyt