Aftonbladet – 18 december 1841, sida 2

( utan hon kunde både somna och vakna, särdeles vid minsta knäpp, och nu hände att misse jamade förfärligt vid den stängda stugudörren, och att Stina sprang upp och ropade, halft i sömn, halft vaken: Johan! min snille Johan Men ingen Johan hördes utaf; katten släpptes in och misskynt satte Stina sig åter till sitt lilla arbete, sedan hon noga sett på solen hvad dagen kunde lida. Först kommo liknöjda tankar och svängde förbi hennes själ, sedan några sorgliga och missmodiga; ett par tårar Tunno utför kinden, men slutligen sprang Stina upp och sade för sig sjelf: — Tvi, inte ska jag vara så barnslig och gråta för så litet! Nej jag skall tacka Gud i höjden, som bevarat mig för så stor olycka som att xu f år vara utaf med Johan. Det gick ändå an i fjol. Ack det var helt annat. Jag känden inte så väl, och inte höll jag så mycket utaren heller, och inte satt jag ensam heller, och inte va vi man och hustru heller, och mycket annat, som dåinte var. Ack nej! Tack min gode Gud, som så väl skötte för dina barn, att Johan blef kommenderad i fjol ochinte i år, för det hade varit min död, det känner jag på mig. Efter denna enkla tacksägelse till höjden, som troligen hittade lika så väl den rätta vägen till Allfaders öga, som den, af granna, klingande och Ivälljudande ord sammansatta, befann sig Stina lugn och glad, och hon fortsatte nu sin söm under en jemn sång, med en klar och ren röst, hvaraf konsten kunde hafva gjort mycket till andras förnöjelse, men hvaraf naturen gjort ep Stor tröstekälla för Stina sjelf; ty var Stina ledsen så SJöÖng hon en ibit af en psalm, var hon glad så sjöng hon muntra visor, och var hon trött e!ler annars nedslagen, så sjöng hon litet af hvarje, och desSutom några släpiga sånger, der en viss tung Moral-poesi råder, men som allmogen sätter stort värde på, ehuru de Ihvarken roas eller lifvas dersf. En af dem börjar jungefär så här: , i Statt stilla du yngling OCh se dig väl före, Hur fasansfullt i verlden att lefya det är, etc. Men Stina brydde sig icke med denna celler dylika sånger i dag, utan gick uu på med: Hopp lilla Maja! Hvad ska jag mel dig? slår jag dig så dör du!