Aftonbladet – 18 december 1841, sida 1

andra töserne fram på herregåln alltid försökte skrämma mig, både i mörker och solsken. Och kammen, den var nu ingen skada på, den var så dålig. Var nu icke ledsen! Se så, nu är jag ju så stark som trots du. Så här täflade de länge att trösta och mildra varandras bekymmer, och så fort de sågo att detta var väl gjordt, talades ej vidare om den saken. Man gjorde nu i det stället sin toilett. Den unga krigsmannen drog kronpersedlarne på, och såg så manhaftig, så uppsträckt, fifiz; och in ut, som en fändrik för en hop år sedan, och Stina myste vacker som en dag i sitt hvita huckle, hvilket omgaf det unga friska ansigtet, som en morgondirama lägger sig omhring en skön solbelyst trakt på en blidsommarmorgon. Detta unga par var vackert alt åse. Klockan 8 vandrade de båda makarne utaf, hållande hvarandra i handen så linge de voro ailena på skogsstigen, men hvar för sig när de längre fram stötte på annat kyrkofolk, till xLarsesp som just nu voro resfärdiga. Johan hyssade upp Stina i åkdonet, och kände en stor förnöjelse inom sig att hon fick åka, .å godt och bra på jiderkäsran Ankomna till kyrkan, gick hvår åt sitt håll. Ack det är något grymt, något munkaktigt och otäckt i den seden att icke goda, älskande ma kar kunna få höra ord från Gnd vid hvarandras sida, utan då just skola se en heil mängd likgiltiga menniskor emellan sig och föremålet för deras högsta jordiska kärlek. Aldrig hade Stina haft en sådan andakt som Nu, atdrig så lyssnat till den gode Herdens krafliga ord. Den tankan att hon kanske icke på så länge skulle få höra honom, tankan på den förestående vigtiga tilldragelsen, och alla de böner hon i följd deraf höjde till Allfader för sin Johan, för sig och för deras lilla barn, gjorde hennes sinne vekt och hennes bjerta öppet för hvarje heligt ord. Hon grät; men ack hvad de voro ljufva