Aftonbladet – 18 december 1841, sida 1

och milda dessa tårar! Utkommen på kyrkbacken väntade henne Johan derstädes. Oaktadt Stinas uppmärksamhet nästan oafbrutet varit fästad vid Gudstjensten, hade hon dock emellanåt hunnit uppgöra en annan plan för Hemfarden. Hon tyckte sig nemligen vara så rask och uthvilad, att hoa ämnade föreslå Johan om han ej ville låta hexzne gå med honom hem. Hon tyckte det skulle blifva så tomt, att komma hem så långt före honom. Man må nu dömma om hennes bestörtning, när Johan kom till henne med en betänklig och svårmodig uppsyn, samt i korta, bestämda ordalag underrättade henne att han fått order att inställa sig hos kompani-chefen på eftermiddagen; och som kyrkan alldeles låg i hans väg dit, ifrån hans hem, ämnade han försaka middagen och genast begifva sig till kaptenen, för att kunna komma hem sedan, så mycket dess tidigare pi aftouen. Huru misslynt och nedslagen Stina blef, kan mean lätt föreställa sig, men i hennes klass är det en stor förtjenst att döija sina känslor, vare de af sorg eller glädje, för allmänheten. Hon låtsade således om ingenting, raen kramade kraftigt sin Johans hand, då denne ånyo bjelpte henne upp i den höga kärran. J:, Gud vare med dig så länge. kära Stina, sade den unga soldaten. Kam snart hem,, genmälte Stuna, och detta var de enda ord de vexlade, men, o Gud, hvad det låg mycken ren kärlek i dessa två enkla meningar! Stina gjorde sitt bästa att vara munter på hemvägen, och derigenom visa sin tacksamhet på det enda sätt hon kunde, för den erhållna kyrkoskjutsen. Nå hur länge går J uppe än, kära Stina, frågade frynmtligt Larsa-mor-Kajsa gemenligen af Stina kallad Kajsa-moster. Jay svarade Stina, och nappade på det stärkta hucklet, det vet Gud och inte jag, men en fyra veckor till, tänkte jag väl vara säker ännu.