Aftonbladet – 17 december 1841, sida 2

visste jag så kontant förut, efter du aldrig varit sjuk, men sel deremot gjorde jag mig de allra fasligaste föreställningar om hur du båd tyckte om och smekte andra töser, och hur de tyckte om dig, och båd med godt och ondt lockade dig ifrån mig, stackare!s Och här utbrast Stina en högljudd gråt och snyftningar. Du ska inte vara barnslig Stinal sade mannen allvarligt, allt under det han kringklappade Stina. Hvad ska det vara till att gråta för de som förbi äm Nej ska en gråta för något, så vore det visst för det förhexade eviga regnet som gör att jag inte kan få under tak de dei stackars hafre-nekerne, som stå der så sura och eländiga, som stått så snart i fjorton hela dagar. Stina torkade tårarne ur ögonen och från kin den med sin lintygsärm och qvad. Ja så men! Det är dumt att gråta för de som Gud alla redan styrt till det bästa, men jag kan gråta än, bara jag kommer ihåg hur ja sörjde och våndades den långa, eviga tiden. Me Gud vare lof! — tillade hon helt muntert — en sådan kan aldrig komma mer, eller hur Jo han? Det är ju slut med det dera Drottning helms-väsendet ?, Jan, svarade Johan tankfullt, och hade så nä laggt till: Men det finnes väl annat d....-skap ändå. Dock innehöll han med dessa ord och just deri ligger den verkliga kärleken, at man icke onödigt utkastar ett enda ord, son kar svida i dens hjerta som man älskar, af hvilker man är älskad tillbaka. Dessa onödiga ord, dess taggar på lifvets stackars enda ros, äro lika af skyvärda som — att tiga och gömma hos sig Något som den älskande ser, känner, anar, mer dock icke rätt fullkomligt kan gissa sig till, utar ständigt och oupphörligt frågar om. Nej, lefvt förtigenhet när det höfves, öppenhjertighet nä den är af nöden. Ett älskande, ett verkligt älskande hjerta känner alltid när det ena eller det andra hör iakttagas, och reglor derföre skulle vara