Aftonbladet – 17 december 1841, sida 2

så mycken synd och liderlighet sor jag der såg, får jag väl aldrig i mina dar mer se, vill Gud. Och nu följde en beskrifning, åt hvilken äfven de nedkammade släta håren på Stinas hjessa reste sig, och snyftande kastade hon sig i mannens armar, när han slutligen sade: Ja, kära Stina! om jag inte hållit dig så bjertans kär, och natt och dag tänkt på att bara det eländet var väl slut, skulle vi få komma ihepa som aftaldt var, så vet Gud om det icke gått med mig som med många af de andra gossa, för der fanns mången galant gosse, som kom dit nykter och frisk, men som gick hem förderfvad för all sin tid, det vill jag försäkra, och jag undrar slättes intet pXet, för du kan aldrig begripa hur mycket konster de ha der uppe! Ja, de äro illfundigare än sjelfva skam för att dra en till liderlighet och elände. Tvi valet! Jag hade aldrig gladare stund än när vi gick om bord på ångbåten för att gå hem. Men det var sjelfva f.. till resa, må du tro! Stridt regn och den allra fasligaste blåst, och knappt nog med — — Åh ja, det vet jag ju redan, svarade Stina, som ännu satt tankfull och dyster efter mannens första beskrifning, dia hemfärd har du berättat mångfaldiga gånger, men hvarföre du aldrig talat om det der andra förr än nu, det begriper jag inte. För att det var onödigt, svarade Johan. Det var det visst inte, återtog Stina, om du, när du ändå kan skrifva så väl, hade skrifvit tili mig, att du intet alls frågade efter de der slinkorna, sä hade jag sofvit godt mången natt. Det var väl godt och väl att du skref att du hade helsan och mådde väl, och bad helsa till Gud och hela verlden, men ser du! om du bara skrifvit ett enda ord. om att du allt jemnt höll mig lika kär, så hade du gjort fasligt väl. Gud förlåte mina synder! jag blef aldrig guslån glad när du skref att du hade helsan, för det