Aftonbladet – 17 december 1841, sida 2

Hvad betyder det då att våra konung — vill nan måhända invända — om han icke i någönj: el kan få sin vilja fram, med mindre än an! r cå lycklig att vinna sina rådgifväres bifal?j Lenungens hetydenhet är likafullt stor. Hanl: r icke desto mindre statens öfverhufvud och! örsta representant. Han är icke allenast herrel sitt hus eller vid sitt hof, likasom hvarje annan husbonde, han har också i statsrådet makt utt afsätta de rådgifvare, som icke rätta sig efter hans vilja och att antaga andra mera medgörliga. Endast då först, när han i hela landet ieke kan finna en person, som, genom att väljas till rådgifvare, vill vara ense med honom om att besluta och påtaga sig anmsvarigheten för detsamma, först då är han nödsakad att afstå från ett sådant beslut. Men ingen förnuftig menniska kan på allvar påstå, att någon otillbörlig inskränkning i Konungens myndighet ligger deruti, att han måste afstå från ett beslut, för hvilket han icke kan förmå någon enskild att påtaga sig ansvarigheten caktadt de inkomster, den heder och värdiglet, som äro förerade med en ansvarig rådgifvares embete. Ett sådant beslut måste väl vara så beskaffadt att det bör uppgifvas, och den inskränkning i makten är väl icke stor, som blott tvingar -regenten att afstå från en plan, den ingen man i hela landet vill deltaga uti. Det fordras imedlertid naturligtvis icke att antingen hvar och en af rådgifvarne skall vara ense med regenten om ett visst beslut, eller att rådgifvarne icke i någon sak kunna låta sin mening vika för regentens. För ansvarigbeten kan det vara nog, att en af rådgifvarne är ense med regenten, oaktadt det alltid i saker af stor vigt är tvifvel underkastadt, huruvida en rådgifvare bör eller anständigtvis kan förblilva i embetet, då ett beslut fattas, som strider mot hans mening. I de största konstitutionella stater, der rådgilvarne äro män, kända till sina grundsatser och politiska åsigter, resignerar alltid en minister som öfverröstas i principfrågor eller saker af politisk vigt och betydelse. Om man än invänder, att förhållanderna hos oss icke göra en dylik resignationsskyldighet antaglig i hela dess utsträckning, så måste man å andra sidan medge, att en konglig rådgifvare, hvars mening vanligtvis i de vigtigaste saker åsidosättas, icke med heder kan bibehålla sitt embete. Det gifves åter mångfaldiga tillfällen i saker af ringare politisk vigt, då en obetydlighet kan gifva utslaget, emellan hvilken af två skilda saker man bör bestämma sig för, oeh det skulle vara erimligt att fordra, att en rådgifvare-personal, änskönt den bestämt sig för den ena meningen, icke skulle utan protest eller resignation kunna gå öfver till den andra, då regenten fann grunderna för densamma öfvervägande. I dylika saker kunde det icke blifva klandradt, ehvad den ena eller den andra meningen blefve den rådande. Men der saken är af vigt, der frågan är om lagligheten af ett beslut, om det kan bestå med författningen eller om dess förderflighet är ögonskenlig, der är det tvifvelsutan, som protesten bör vara kraftig oeh uttrycklig, och bör beledsagas af resignation, åtminstone af kontrasignanten eller den, som skall befordra beslutet till verkställighet. Om det vore möjligt för Konungen att få ett beslut utfördt, hvaremot alla rådgilvare protesterat, så vore ansvarigheten endast ett bländverk och protesten en form, hvarmed efter behag kunde drifvas ett afskyvärdt spel. Om rådgifvarne endast genom att diktera en protest till protokollet kunde befria sig från ansvarighet, så stode det öppet att drifva ett spegelfåkteri med protester, dervid ingen kontroll blefve möjlig. Den konstitutionelle konungen skulle icke mer än den enväldige vara hindrad att fatta och få utfördt hvilket beslut som helst, änskönt det vore stridande mot lagar och författningar; rådgifvarne hade protesterat i kraftiga uttryck, ingen kunde dragas till ansvar, ingen ansvarighet existerade, cch hela konstitutionen stode kraftlös på Pp2pperet, eller blefve efterföljd endast för så vidt den behagade Konungen eller öfverensstämde med hans vilja. — Vi kunne, af skyldig opartiskhet, icke undgå att låta våra läsare få veta, att både Dagligt Allebanda och Svenska Biet för i dag refe