Aftonbladet – 17 december 1841, sida 1

Jo je,, sade den unga hustrun skälmskt leer.de, pså är det när man får sitt eget! Då är saan möjd med det minsta. Nog mins jog när du ratade herregårdsbrödet af bara rågen, för att det fullit lite på i ugnen! hvad skulle du då sagt om blandbröd, Musjö? Jaz men de bakade inte så bra som du, der på berregården, svarade mannen med en liten förlägenhet. Ah din skälm! utropade hustrun gapskrattande. Likasom det inte var just jeg sem bakade det resta brödet, och säkert hvar kaka som du skulle ha; för si, på dem satte jag ett märke med tummen, och hur jag svängde med samla jungfrun, så kom alltid de kakorna till dig, på din brödlott. Ja, då vete f.. hur det vår meet, återtog mannen äfven skrattande, men det vet jog att detta smakar bättre än allt ihopa, ja långt bättre än snutar och franska bröd och sockerskorpor och Gud vet hvad det heter allt, som man kunde få på Drottningholm i fjol, om man bara hade pengar, eller — tillade han litet saktare — bekanta.n Han såg icke upp från den pregel att tröska säd med, som han var sysselsatt att förfärdige, när han sade dessa sista ord. Stina, den unga hustrun, låtsade ej att höra dem, utan satte flinkt in den ena kakan i ugsen efter den andra; men då de alla vöro der, smög hon sig sakta — hyvilket var lätt nog, emedan bon ej för tillfället var besvärad med lyxartiklarne skor och strumpor — bakom sin man, och innah han visste ordet utaf, slog hon sina armar orsakring honom, läggande händerna på hans ögon. i Just nu, i denna ställning, vill man afmila dera så godt ske kan i kalla, döda ord. Den unga soldaten var en hög, smärt, på en gång rak och ledig gestalt, sådan man sällan nog ser dem bland allmogen nu: för tiden, dels eme dan de blifva allt raer och mer sällsynta, del: