Aftonbladet – 16 december 1841, sida 1

ideeennier. Hr Pinaquintos stråke, som i hel Europa låtit höra sig, och öfver allt uppväck en sann förtjusning och den mest odelade be undran, hade, äfven på vår musikaliska publi samma förtrollande verkan, och talrika stormand: applådissemanger och flera da eapo mötte der frojdade konstnären -efter hvarje nummer, som jhan än med en lekande humor, än med ett högtislligt allvar lockade ur instrumentet. Vi må Iste erkännaj att vi i synnerhet fästade oss vic herr, Pinaquintos egen komposition: Snipp, snapp snorum; hej bassalorum. Detta herrliga stycke sätter herr P; i bredd med, om ej öfver, de fleste andra kompositörer, och sjelfva exekutionen ha de ett lif, en värve, en vitesse, eu.sanning och gedigenhet i föredraget, att den. öfverträffad hvarje aning om hvad som kunde åstadkomma: på instrumentet. Vi kumna aldrig glömma detta jolirands, gläd tiga föredrag, som stämplade Snipp, Snopp, Sno rum. Det var en förtjusande kaskad ai herrlige barmorier, som störtade ur strängarsa under konstnärens hand, skalkaktiga genier, som leende kriagfladdrade i enssommarsky, höjde och sänkte sig oeh doppade sina snöhvita vingar än i der gröna vågen, änsi den-blå etern; det var kärle kens, ungdomens oeh fribetens lycka och fröjc öfversatta i toner. Men ismart: ombyttus stycket: karakter:ballvarsam och: högtidlig framdånade letter en smakfull öfvergång af de skönaste bryt ningor, hej! Bassalorum, sora en tolk-af en hö ere verlds åskådning, af mannakraft och-sjelf medvetande. ; Med mera kraftfulla drag, med er fet stråke förstod konstnären att åskådliggör: raenniskolifvets allvarligare sidor. Vi kunna al drig förgäta det allvar, den renhet, den styrka som uttryckte sig i Hej!! icke förgäta det afty nande, det i en englaren ton försvinnande Bassa:lorum!! hvars sista dallringar bortdogo likt en salig ande, som gömmer sig undan jordlifvet blickar och ännu från en annan verld tillbviskas