Aftonbladet – 16 december 1841, sida 1

der min kritiska aga; jag borde nu ensamt fästa min uppmärksamhet vid en ai den musikaliska smakens bögborne, som då och då kringresa för att förädla racen. Eter uvertyren framträdde herr Pinaquinto. Som öfligt är, möttes han straxt af stormarde applidissemanger. Det var en billig gärd åt hams europeiska ryktbarhet och item ett bevis, att vi här uppe i Norden följa med vår tid, eller, om vi ock blifva -en smula efter, . förstå taga skadan igen med både. händer och fötter. Herr Pinaquinto spelade nu-en solo af.egen kemposition, variationer på motivet: Snipp, snapp, saerum; hej bassalorwn!s Han hade knappt slutat, förr än en handklappning, och stampning, en förtjusning af.den mest kannibaliska natur uppstod. Andtligen ropade den musikaliska publiikes: da capo! da capo! och herr Pimaquinto: lät åter köra sin stråke. (Stråken ger väl, sjelf ingen ton; men man brukar i alla sköna konster pars pro tote, emedan man eljest beständigt nödgades tugga om samma ord.) Jag förbigår med tystnad alla öfriga stycken, liksom exekutionen, emedan jag framdeles vidare skall derom orda. Nog af; den musikaliska verlden var berusad af. tonernas måkt; hvarenda Kongl. Sekreterare försäkrade, att herr Pinaquinto var den ende i sitt slag, och två kammarjunkare försäkrade mig, att herrar Berwald ech Nagel, salig Wesierdabl icke förglömmandes, :ej dugde ett halföre mot herr Pinaquinto, som?7 är född i Bologna,, sade den ene; precist i samma hus, der jag under min italienska resa logerade., När jag gick hem: öfver Norrbro, hörde jag fölket framom och bakom mig sorla öfver sin förtjusning — hela Stockbolm var i hänryekning. Allt derföre uppträdde jag andra dagen i ena tidning med följande konstkritik: Gårdagensaftongaf hufvudstadens publik en konstnjutning, som vi utan tvekan kunna försäkra var den största och kanske enda på många