) sagt, var en bildskön flicka, och trycka flera brinnanIde kyssar på hennes mun. Men emot all förmodan fann detta utbrott af barnslig ömhet ett gensvar i några kraftiga örfilar, hvarefter jungfru Maria med våld undandrog sig sin kärleksfulle sons omfamningar. Den naturliga följden häraf var ett allmänt buller och tumult. Man frågade till höger och venster och fick slutligen veta, att Pseudo-Jesus hyste en jordisk kärlek, och det af äkta Spanskt slag, till flickan, som föreställde Maria, men hvilken hon icke besvarade, emedan en annan Jesus redan förut segrande gjort sitt intåg i hennes hjerta. Den olycklige älskaren ville nu åtminstone njuta den sällhet tillfället erbjöd honom och hjertligt kyssa sitt hjertas utvalda. Hon skulle väl kanske gerna nog, unnat den vackre ynglingen denna flyktiga sällhet, men på något afstånd mötte hor sin riktige älskares rasamde blickar och trodde sig genom de kraftiga jörfilarne kunna förskaffa denne upprättelse. Hennes fader hade öfvertagit en öfversteprests roll. Afven han trädde fram, utfor i bittra och grofva förebråelser och understödde sina argumenter genom handI gripliga förklaringar. Derefter integ hvar och en åter sin plats och den djupt förödmjukade Jesus I fortsatte sin vandring med det tunga korset. Under hela denna scen skrek presten med full hals, så att det kunnat höras ända till Östersjön; men ingen hörde henom, och han råkade nästan i raseri. Den Franska konsuln — en något korpulent man — utbröt i det hjertligaste skratt och höll sig med begge händerna för magen; men derunder glömde han sin parasoll, och den råkade falla Pilatus midt på näsan. En allmän uppståndelse följde. Alla skreko, skrattade och väsnades om hvarann. Endast med möda lyckades det att återställa ordningen. Man bör ännu tillägga, att alla unga personer i Malaga på denna dag, dels till fots, dels i vagn, dels till häst, besöka Chouriaus, för att hvarje gång roa sig åt den löjliga ceremoni, som der repeteras; ty något verkligt religiöst allvar är vid dessa marionett-spel icke i fråga. Dessa unga personer göra äfven sitt till, för att öka larmet och stegra oordningen till det högsta. Derföre äro de äfven ganska ovälkomna gäster hos bönderna, och ofta utföra de der något spratt, hvartill en fullständig plan redan på förhand är utkastad. Så äfven nu. Lugnet var återstäldt, stegarne restes emot korsen, för att uppsätta Jesus och de begge röfrarne. Till venster om korsen var en hög tribun uppbyggd för öfverstepresterna, och korsfästelsen började. En missdådare svängde sig redan i tågen, som man med skicklighet hade fästat. Öfverstepresterna hade intagit sina platser och ett allmänt skenbart lugn föregick den egentliga hufvudakten, Herrens korsfästelse. En Romersk soldat lade ena ändan af sin stege mot tribunen och den andra ändan emot hufvudkorset. Han började klättra upp, men knappt hade han gjort några steg, innan schavotten började braka och allt störtade tillsamman. Jesus, Maria, öfverstepresterna, alla begrafdes under spillrorna. Huru detta kunde aflöpa, utan att någon blef skadad, kan jag ännu icke begripa. Man ville återställa ordning i detta vilda kaos, men snart märkte bönderne, att alla bjelkar, spiror och öfrigt korsverk till hälften voro afsågade. Den rättvisa misstanken föll genast på de unga männen från Malaga, hvilka redan af klok försigtighet hade kastat sig till häst och — förtroende sig åt sina springares skyndsamhet — undandrogo sig, ständigt under skämt och löje, de rasande böndernas hämnd. Men Jesus lät saken icke stanna vid skymfen, utan kastade sig på en Romersk soldats häst och jagade i fyrsprång med Pilatus och hans öfversteprester efier tempelskändarne. Dessas snabbare hästar hade dock förskaffat dem ett långt försprång. Imedlertid hade Jesus händelsevis fått tag en häst som var från Malaga, hvilken på intet vilkor lät styra sig af honom, och medan de öfriga förföljarne återvände till Chouriaus, jagas denna med den törnekrönta ryttaren oupphörligt framåt Malaga, ilar geI nom stadsporten och stannar icke förr än en stor stallsdörr hindrar hans lopp. Annu måste Jesus lida jen smälek, att hans motståndare der emottogo honom med hbegabberi. Han var i raseri; men efter spansk sed lade sig stormen snart, och i triumf föres han med sin törnekrona till värdshuset, der snart all förargelse glömdes vid Xeresoch Malaga-vinets ymniga floder. Denna löjliga händelse gafj naturigtvis anledning till ett länge fortfarande samtal i staden, men några vidare följder hade den icke, än att man hjertligt skrattat, och de unga männen från Malaga äro åter, med sina fulla börsar, välkomne gäster i Chouriaus. Denna tilldragelse må vara ett bevis på, buru liLet religionen i sin heliga bemärkelse här gäller, oiktadt den katolska ritualens stränghet. I de flesta all begagnas hon i detta af sydliga passioner glölande land, blott såsom en anledning till förströel;er och nöjen, och nästan alltid sem en täckmantel ör kärleksintriger, ty det är just i sjelfva messan, iom de älskande stämma möten. Af de tusende lickor och fruar som der om hvarandra knäböja, öka de flesta med längtande blickar den i grannkapet väntande älskaren, och akta föga eller intet Jå prestens ord; hvilken väl äfven å sin sida pladrar en hel hop oförnuft, under det orgelnisten på in orgel spelar något parti ur Barberaren i Seilla. Afven uvertyren till Kalifen i Bagdad hö-. es någon gång. — A— — Det gilves, som bekant är, många elika lags viner. I Snanien räknar man äfvar ANN van Lam fn