Aftonbladet – 15 december 1841, sida 1

Angaende andra embetsman, ar aci gamla stadgandet bibehållet, och så äfven hvad förut stadgadt varit angående brotts begående i fylleri, starka dryckers utborgande och druckna personers förvaring ech häktande. Förbrytelser emot denna förordning skola åtalas vid allmån demstol eller polisinrättning: dock att, derest den, hvilken angifves för fylleri, jemväl tilltalas för annat under fylleriet begånget brott, som, enligt lag eller serskilde författningar, till viss domstol hörer, eller angifvelse för fylleri förekommer emot sådan person, som för brott bör af serskild domstol dömas, samma domstol har att åtalet för fylleri-förseelsem till pröfning upptaga. Landsoch stadsfiskaler samt krono-, stadsoch polisbetjente åligge, att å fylleri-förseelser hafva noggrann uppsigt och dem vederbörligen åtala, vid laga ansvar om sådant åsidosättes. De fylleri-förseelser, som icke inom sex månader sedan de sig tilldragit, hvarje månad till 30 dagar räknad, blifva hos vederbörande domstol eller polisinrättning åklagade, äro sedermera icke underkastade åtal. I denna sednare är således det gamla stadgandet: en hvar må fylleribrott angifvax, uteslutet. Denna förordning kommer att genmast efter kungörandet tillämpas; dock att de mil, hvari åtal, innan förerdningen kungöres, hos Konungens Befallningshafvande skett, skola derstädes till slut bringas, och, i händelse af ändrings sökande, fullföljas uti. hittills vanlig ordning. — —tR— — Eerr Willmers andra konsert. Det har utan tvifvel varit en ganska angenäm musikalisk afton, ehuru till någon del på annat sätt, än måhända icke så få trott sig äga skäl att vänta. Hr DAubert har utfört sitt fiol-parti i en duo med konsertgifvaren på Belliniska motiver med en virtuositet, som förtjenar all uppmuntran. Det är en talang, som är i farten att bli något; man tycker sig finna ett framsteg deri, för hvarje ny gång den offentligt uppträder. Hr DAubert har med ledighet och jemn och säker hållning dragit sig ur spelet med de rätt beniga variationerna, och han har sagt sina themata med finess och smak. Det ena af dessa sednare, den ypperliga melodien ur Sonnambula: ,4h non giunge uman pensieron, togs likväl af de båda spelande nästan mera nonchalant, än eldigt, det är mycken entusiasm i detta stycke, men, det är icke ras och hafs; nummern är ursprungligen en allegretto, men detta är också det högsta tempo, hvari den får tagas, uppdrifves det aldrig så litet till, förlorar stycket sin karakter. Och det är annars ett, deri så väl sångaren, som solospelaren, kan triumfera, om han förstår sin sak. Hrr Gänther och Belletti hafva sjungit hvar sin nummer. Hr G. gör, man måste erkänna det, af sin Trollflöjts-aria: O, detta är en engels bild,, allt hvad raed hans tunna röst möjligen kan göras. Hr B. har deremot af sin Rossiniska aria gjort egentligen ingenting; man kan visserligen applådera, ja äfven beundra sådant, emedan det ålltid ligger en viss öfverlägsenhet i Hr B:s skola, men att rätt njuta af det igår, var icke Ref. möjligt. För öfrigt har man gifvit ouverturen till Wilhelm Tell, en pittoresk komposition, som alltid återhöres med nöje. Mamsell Fundin skulle sjunga ur Robert, men lärer genom någon påkommen opasslighet blifvit derifrån hindrad. Men det var om Hr Willmers man skulle tala. Nåväl! Hr W. har spelat sin Serenata för venstra handen, sin Melancholie efter Prume, vidare en duo af Herz med en högst lofvande ung dilettant, Hr Löjtnant Löwegren, en afdelning af Hummels A-molls-konsert, och den redan nämnda duon med Hr DAubert. Man bar öfverhöljt homom med applådissemanger, man har framropat honom, man har begärt Da Capo, och Hr W. har haft den artigheten att i stället spela sin briljanta Robert-le-Diable-fantasin. Allt detta är mycket godt och väl, och den som här hörde mannen för första gången, hade icke skäl att gå derifrån annat än högst belåten. Men det fanns ganska många, som hört Hr W. förut, karske både enskildt och offentligt, och som hade väntat sig skola vid hans andra uppträdande på korcertsalen få tillfälle att justera, befästa eller kanske till och med utvidga sitt omdöme om hans talang från förra gången. Desse kunna icke undgå att göra den frågan i afseende på arrangerandet af hans ifrågavarande koncert, om det för en virtuos, sådan som Hr Willmers, var skäl att framträda med någonting så föga tillfredsställande, :som till exempel duetten af Herz, i hög grad underordnad som komposition, och för exekutionen innebärande föga eller intet af hvad nu för tiden anses pröfva mästaren? Samma anmärkning gäller duetten med Hr DAubert. Afdelningen af Hummels klassiska koncert har spelats oklanderligt, berömligt, men ieke med den högre grad af inspiration, som denna verkligen Mozartska musik förtjenar. Aterståalltså Serenatan, Måelancholien och Fantaisien på Bobert; alla dessa spelades förträffligt, men ... just dem hade man hört förut! 1 msullat frön Faa fran ARK Manns Jös RP Be