Aftonbladet – 14 december 1841, sida 2

var skön, oaktadt sin blethet och de spår af tårar, Som vöra synliga i j innan ef Gorzas ild al försakelson, gående sitt öde till möte. vet var redan samladt. Medett mildt leende på sina ännvars så dystra drag nalkades konungen sin syster och hviskade till henne: lydnaden finner sin belöning ! Som ett bittert gäckeri ljödo dessa ord i hennes öra. Hon vågade icke upplifta sina ögon, uti hvilka lårurna med våld fraratröngde. En da bing genomlade bennes leder, och knappt förmådde hon hålla sig uppe vid Dionas stödjande arm. Då hon intagit sin plats, då tillkännagaf ett sakta sor) bland bofmännen, att brudgumen var ankommen. En obeskriflig ängslan öfverföll bonne: hon sås, bon hörde icko mer. Då vaknade hon först will besinning, då hon hörde ett ofrivilligt glädjerop och jgenkände Gonzagss röst. Framför henne stod konungen med prinsev, brudgumen, vid sin hand. Hon kände att hon måste lyfta sin blick till honom. Hon vågade det, och stlirrande fästade sig hanpes ÖOn på hodom. Ver det en drömbild som gycklade för hennes inbillning! — — Framför henke Stod den sköna. Cussade; men Caussade i konungslig skrud. Kan min sköna brud förlåta Mig! sade han kuäfallande och med lågande blickar. Ken Renata förlåta, att jog förklädd sökte Vinna hennos hjerta? Skulle jag ha läst köld i era blickar, så hade jag för evigt blifvit okänd. Sedan i går afton vet kohungen min hemlighet. Hertigen af —, som under Mill nama gjorde intaget hit, har underrättat honom dercm. Fårgen bade återvändt på Renatas kinder, glansen i ögat. Hennes ljufva dröm var då verklighet; kälek och pligt VOro förenade. (Slut.)