Aftonbladet – 13 december 1841, sida 3

nata eller åtminstone bennes granskap. Om han någon gång märkte, att hans blickar voro bevakade af spionerande ögon, så fäste han dem alltid uttryckefullt på Diana, hvilken nu, liksom förr, beständigt var vid prinsessans sida. Det var ingen brist på sådana varelser, som bevakade dessa hans blickar med afundens och hatets eld, och hvilka visst icke drogo i betänkande, att af dem sluta till ett närmare förhållande meilan den sköna ynglingen och den unga hertiginnan af Gonzaga. Redan innan smekmånaderna vore förbi, började ett och annat rykte sprida sig vid hofvet, om de hemliga besök, hvilka Csussale aflade hes hertiginnan under hertigens frånvaro. Dessa rykten hunno väl icke fram ända till hufvudpersonerna, men hertigiunan modren erhöll likväl en och annan hemlig vink om dem. Hon låtsade icke förstå dessa vinkar och halfqvädna visor. Då fattade en af Gonzagas förtrogne mod ech vågade gifva honom en vink om förbållandet, men den ädle bertigen bemötte den med ett kallt, föraktligt löje. Då en Italiensk grefve, en slägtinge till hertigen, med någon värma framförde sina misstankar emot Diana, då svarade Gonzaga med lugn: Caussade har fordom varit min page, och han är genom minga band fästad vid min person. Dessutom har han — oss imellan gagdt — räddat mitt lif. Jag för min del känner djupt, att jag icke skulle kunna hysa kärlek till dess meka hvars lif jag räddat, ja icke ens en tanke derpå kunde uppstiga hos mig. Skall jag då hysa sämre tankar om honom än om mig sjelf? Skall jag väl våga misstro min gemål, derföre att Caussade är den skönaste mannen vid konungens hof?... Jag vet nog, att jog i skönhet står efter honom, men jag skattar mig dock så högt, att jag ej kan frukta för otro hos min gemål. Men Caussade skall sjelf hafva skrutit af den gunst, hertiginnan visat honom.