Aftonbladet – 13 december 1841, sida 2

PENN ER TNA henne med kärlekens allt besegrande vältalighet Hvilka grunder han må hafva framställt för henne, hvilka hemligheter han möjligtvis kunde hafva yppat, derom tiger historien åter, men följden var den, att till och med den förståndiga och försigtiga Diana blef så rörd af bans skildring om sin kärlek till prinsessan Ranata, att hon till den följande dager lofvade honom ett enskildt samtal med henne isina rum. VIL Den muntra och glada hornmusiken förkunnade åter ett af konungens jagtpartier. Detta Carls älsklingsnöje bade någon tid varit afbrutet genom hans tilltagande sjuklighet; men nu, då han åter befann sig något bättre, egnade han sig deråt med ungdomliz glädje. Väckt af musiken, hastade Diana till Renatas rum och väckte äfven henne, slinerande sina armar kring den sköna sofverskans hals. Sedan hon tryckt en kyss på de svällande jungfruliga läpparne, hviskade hon uader skälmskt leende: Du sjusofverska! har du icke hört jagthornens ljud? — — Stig nu upp och skynda dig, så få vi ännu en gång, ifrån den lilla blomster-bersåen, se huru tåget sätter sig i rörelse. Jag måste nu, som du vet, hafva ögon endast för en — min Ludvig — men jag vill äfven unna dig att se på honom, om du blott lofvar att äfven skänka en blick åt den sköne Caussade.n Diana, nu förstår jag dig icke! svarade Renata och satte sig upp i sängen, med en forskande blick på den hulda väninnan. Men, må så vara; för att göra dig till viljes, vill jag gå med, ehuru jag redan sagt ett evigt farväl åt glädjen och nöjet. Men, i trots af all den resignation hon hycklade, darrade Renatas sköna hand, då hon med brådskande skyndsamhet påtog sin morgondrägt. Då vi sista gången sutto här, sade Diana sedan de ankommit till terassen; uti huru olika läge befunno vi oss icke då! ... Försonad med ditt ound