Aftonbladet – 13 december 1841, sida 2

RAR RAR AAAA AAA vikliga öde, och beväpnad med nog mod att djerft möta det, öfverlemnade du dig då åt det fantastiska nöjet af en kärlek, hvilken jag, ehuru med förtviflan hjertat, skulle hafva dolt för dig. Men midt unde dina egna hekymmer. farn du tröstens ord för mis. Renata! aldrig, aldrig skall jag glömma detta ögonblick. Na är jag glad och lycklig; men du, Revata, så litet än ditt öde har ändrat sig, du har blifvit ängslig och melankelisk. En gång skulle jag hafva trott dig göra rätt i att afsäga din kärlek till den sköne Caussade; ja, jag skulle hafva uPP muntrat och understödt ditt beslut; men, besynprerigt nog, sedan jag nu blifvit gift, så tänker jag icke mer så fasligen strängt öfver detta kapitel. Renata, ser du tåget sätter sig i rörelse ... ser du huru den sköme Caussades lågande blicker söka dig ? Underbara väsen ! utropade Renate bleknande och drog sig tillbaka. Hvad förskräckte dig ? frågade Dina, förvånad öfver hennes häftighet. Och du kan fråga! — du, Diana! --. då din ge mål var nära att mista sitt lif för den uppmärksam. het han visade mig — kansk? biott för en obevakac blick ... Ack, för trenne nätter sedan drömde jag att jag såg Csussade blek och blodig uppstiga ur er graf. Säkert, säkert betår Någon olycka honom. Dyra, älskade Renata! kommer du ihåg, att dt ville återföra Gonzaga till mig; det har lyckats dig du bar återskänkt mig honom, ehuru genom et litet falskt spel. Men Du, då jag är lycklig, vill jag icke så noga undersöka medlen. Gerna skulle jag vilja visa dig min tacksamhet, gorna ville jag tröstö och hjelpa dig Säg mig derföre, älskade Renata hvarföre är du nu mera sorgsen än förr ? Vet du det icke! ... Nalkas icke den dag med hvarje stund allt närmare och närmare, på hvilker II offras? — Säg, hvad har mitt motstånd otsande bjelpt mig? .-.Har icke mir Semot min vilja gått i borgen för mit