Aftonbladet – 11 december 1841, sida 2

i von ej snart skulle få se konungen vid sina fötter. Redan innan hon kom till sin nuvarande förmö-! senhet, afslog hon bertigens af Gonzaga hand. Hon tyckes i sanning vara lycklig, svarade Carl ned ett bittert, ironiskt löje, då hon äger en vännna, som ur andra handen med glädje emottar det, som den förkastade. Sedan han sagt detta, gick han häftigt ut, som han alltid brukade, då han icke ville visa sin upplammande vrede, eller ännu ej fattat något bestämdt omdöme om föremålet för den. 1 början var prinsessan glad, att för så gedt pris ha sluppit ifrån sin förlägenbet. Men då Caussade plötsligen försvann ifrån hofrvet, utan att Gonzaga eller någon annan syntes veta hvart han hade tegit vägen, då tilltog hennes ångest och bekymmer dag ifrån dag. Den enda underrättelse hon kunde förskaffa sig om honom, var att han af hertigen blifvit förafskedad. Sedan sitt korta samtal med Caussade, hade RBenata icke för prinsessan af Nevers omtalt brad som händt henne. Den hastiga förändringen uti Dianas ekonomiska ställning hade orsakat en skilsmessa mellan de begge väninnorBa, och denna skilsmessa blef längre än man hade förmodat. Imedlertid hade Diana redan återkommit, och nu beslöt Renata i sin ångest, att taga hennes vänskap i an. språk och att ej dölja något för henne. Men just då blef Caussade åter synlig, nu klädd i hofmannadrägt, och hon ändrade sitt beslut. Då konungen märkte att Caussade icke mer var hertigens af Gonzaga tjenst, och då han saknades ho nom vid sina jagtpartier, der han blifvit nästan o umbärlig för konom, så växte hans missnöje med hertigen stund för stund. Det syntes troligt att hertigen hade afskedat honom, antingen för att straffa honom för hans oförsigtighet eller ock af fruktan at genom honom kunna bli upptäckt. Sedan konungen några dagar hade saknat Caussade, frågade har Gonzaga, med hvilken han sedan sista samtale med Renata hade haft föga eller ingen beröring emedan han trodde att inblandandet af Dianas namn endast var en förevändning, hvart pagen hade tagi vägen. aJag vet icke, svarade hertigen med låtsad likgiltigvet, hvart den pojken har sprungit. Hans i