Aftonbladet – 11 december 1841, sida 1

tigliga hufvud, som en stackars pages. — Dessuto: är jag honom också skyldig en liten förtret, för de att han på sednare tider beständigt har behagat rikt sina bliekar dit, der man alldeles icke viil hafv dem. Xx Caussade lät icke skrämma sig genom hvad son händt. Långsamt följde ban ännu med konungen och Gå hertigen sent på aftonen hemkom, då tyck tes Caussade redan hafva glömt hela händelsen Gonzaga icke så. Konungen kade denna afton be mött honom med en frånstötande köld, och ett dy stert moln visade sig oupphörligt på Carls panna så ofta han varseblef hertigen, och ofta var han för. sänkt i djupt eftersinnande. Denna ökade retlighe måste hertigen nödvändigt tillskrifva äfventyret på morgonen. Skjutande all skald på den arma pagen beslöt han, att med ens afsluta saken och bring: den i klarhet. eDet torde vara tid, herr Caussade det. Megret sade han bittert, då de voro allena, aatt jag öppe! säger er, hvad jag hittills undvikit. Era blickar hafv: redan länge sedan upptäckt alltför mycket för mig, och numera tyckes det, !som om endast blickar icke skulle förnöja er. En äfventyrare, som är en gåta för sin beskyddare, men som likväl blir tåld af honom, borde åtminstone hafva den försigtigheten at se sig före, innan han dristar, att, om än blott med sina ögon, nalkas ett element, till hvilket han, osk. tadt dess tvetydiga beskaffenhet, dock svårligen lä kunna höja sig. Hvad konungen denna morgen tos ifrån er hals, skulle vara mig fullkomligt likgiltigt om det icke vore troligt, att monarken denna gångs låter herren ansvara för sin tjenares djerfhet — och om jag icke hade sett det Avila bandet, som alltiöl mycket liknade en kärlekspant. J3g råder er nu att, utan alla omständigheter, göra mig till er för trogne. Herr Caussade: var god och lät mig ännu en gång få se den der juvelen. Biygsel och vrede stridde med hvarann uti Caussades själ. Han ansträngde sig imedlertid till de yttersta, för att synas förvånad och bestört. cHvad säger ers höghet? ... I konungens hän der utropade han. Jag har verkligen med ledsnar saknat det. Om så är, så får jag väl stå konunge; till ansvar derför. M Konungen! ... Men icke mig?