Aftonbladet – 11 december 1841, sida 1

han det vara rådligast att Jåtsa, som om han icke hade sett något och skyndade till en källa efter vatten. Konungen borttog imedlertid smycket ifrån pagens hals ock gömde det hes sig. Snart kom Caussade sig åter, och, iekae anande förlusten af sin skatt, var han glad att hafra räddat konungen, och öfverlemnade sig åt ungdomens yra glädje. Han syntes nästan hafva fattat det beslut, att ej aflägsna sig från konungens sida, ech denne upptog icke ogunstigt hans ifver att tjena homom, eburu ovanligt mörka moln hvilade på hans panna. Konungen gaf sitt sällskap befallning att rida något förut, och på afstånd följde han dem med Caussade. eCaussade!, sade han plötligt och häftade en genomträngaede blick på pagen; aCaussade, ni har förrådt en hemlighet, men jag hoppas — och alla helgon vare derföre lofvade! — endast för mig; ty blett i detta fall står det i mia makt att gälda if med lif. — — Caussade, huru har mix systers skärp kommit i era händer ? Några ögonblick var Caussade stum, liksom träffad af åskan, men slutligen svarade han mekaniskt: Er systers? — Sire. cHuru har det kommit i dina bänder? ... Jag lofvar, att icke upptäcka något af hvad du anförtror mig. Men min slägts ära fordrar, att jag noga undersöker saken, och jag vill veta, huru detta smycke kommit på ert bröst. aSire! svarade Caussade, som imeadlertid hade hunnit återfå sin själsnärvaro, jag vet icke hvem det tillbör. Ena rubin på låset hade lossnat, och hertigen uppårog mig, att åter låta infatta den ... Kanske har prinsessan gifvit honem detta uppdrag., aPrinsessan! — — Detta uppdrag åt konoml! — Ha! jag ser, att du s:sor dölja en kärlekshandel med någon af hannes betjeniag. Godt Jag skall icke förråda din osanning. tergif. detta skärp åt den, som gaf dig det, och omtala ej detta samtal för någon — om ditt Jif är dig kärt. Konungen red vidare. Caussades läppar sammandregos till ett eget löje, och han sade till sig sjelf: aJa, Sire! jag skulle hafva kunnat berätta er en sådan historia om mig sjelf, men ni skulle icke då hafva trott den... Nå, hertigen må nu, så godt han kan, reda sina saker och dra sig ur klämman. I alla fall lär det troligen ej lika lätt gälla hans her