Aftonbladet – 9 december 1841, sida 1

PAGEN. BERÄTTELSE FRÅN CARL IX:S TID I FRANKRIKE. I. Ludviz, hertig af Gonzaga, arfvingo till Mantua stod vid fönstret till ett af sina rum i Louvren. Ha; hade afligsnat sin betjening och utsläckt ljusen, si att det tycktes, som om han till det yttre ville omg sig med ett dylikt mörker, som det, hvilket herr skade i hans själ. Men detta lyckades honom icke ty månens silfversken, som förut hade blifvit öfver. vunnet af ljusers skimmer, inträngde mu i rumma i sin fulla glans esh upplyste dem nedanföre af men: niskor hvimlande gatan. Ljuset, som gjöt sig på alla föremål kring honem, syntes blott öka han: smårmod, ech han kastade otåliga, ja, man kundt nästan säga, passionerade blickar ut genom fönstret cÄr icke jag en dåre, sade han slutligen, en då Te, då js3 kurmnat förälska mig i en staty — mer en ännu större dåre är jag. då jag kunnat förlora mitt själslagn, derföre, att ej min kärlek blifrit be svarad, Jå likväl hela verlden vet, att en staty må. ste vara utan hjerta och lif? Ja, Diana af Never: är en sådan staty. Mem det skall vara slut mec denna därskap! Jag vill skänka min kärlek åt et värdigare föremål. Hennes barndomsvän prinsessan Renata, eger behag, som skulle hafva fördunklat er Dianas marmorskönhet, om icke mina ögon varit förblänade af en trollslöja. Hon är konungers syster .. Det är sannt; men en prins — som icke ha så aflägsna utsigter till en tbron -kan väl utar förmätenhet lyfta sina ögon till hvarje mål. Ja Diana, ni har afslagit min hand — ni har förbjudi min bylining. Må väl, er önskan skall uppfyllas — jag skall skänka den åt en värdigare. Hans monolog blef afbruten genom en betjent: ankomst. Denne stannade i dörren, förvånad at finna ljusen släckta. aHvad är det? frågade hertigen något vredgad. Nådieste herre, den obekante pagen, som reda: tvenne gånger förut varit bär, utan att få tala me er, är nu åter bär för tredje gången. Han har set er inkomma i palatset, och ehuru jag sagt honom att ni befallt, att ingen skulle få störa er, så vil han dock icke gå bort, utan står fast vid att viljs tala vid er; jag har derföre vågat anmäla honom.