Aftonbladet – 6 december 1841, sida 1

FERTSMSSSETRREEERITSHNEPRSSETSGE EES SRESRNRESERRIRSSESS ES SSERNSERSES SEE SIST SBSSISRSSSAEESSS ESSER EES SE SE SES mått på den anspråkslöse sydtyske resandens pförtjenster, som icke svara deremot. Men att jag troget och redligen stått fast vid öfvertyzelsen och bemödandet för det ätlaste och högsta, som sväller i ett tyskt bjerta, det gemensamma fäderneslandets ära och frihet, och framför allt för all värdig manlig fribet: grundvilkor — friheten i tal och skrift — och atl jag hos eder finner samma tänkesätt och åsigter hyllade — endast sådant har kunnat bereda mig denna ärofulla festligt glada stund. Om Preussens ädla folk, likasom det ärerikt anförde det förenade tyska fäderneslandet i krigiskt försvar emot utländska fiender, också nu i öfverensstämmelse med sitt ärerika furstehus ville stälia sig främst i värdig, laglig, borgerlig frihet, då skulle vår nation åter bli hvad den af Gud och rättvisan var ämnad att vara, hvad den ett helt årtusende igerom varit — stor och högaktad af alla jordems folk — och tryggad mot förnyardet af den smälek och de vådor, hvilka vi inom sednast förflutna menniskoålder upplefvat, och dem vi upplefvat just derföre att vi alstått ifrån en värdig, laglig ;mannafrihet och borgerlig frihet. Ja, det är icke öfverflöd och lyx att vi återfordra våra gamla tyska frihets-rättigheter. Det är sjelfuppehållelsens drift, det är en försäkring mot förnyandet af dessa fruktansvärda vådor för tronerna såväl som för nationen, en försäkring mot nya brödrakrig, underkufvanden , sönderstyckningar, polska delningar. Det är också icke illegitimt. Vi söka, på laglig väg, hvad som också åt våra furstar medför frälsning, säkerhet och ära, och som förnuftet sjelft, som vår hbistoria tillmäter oss, som genom regemternes löften, beseglade med blodiga offer af nationerna, blifvit oss försäkradt. Svärmeri är det också icke. Det vore en vansinnig föreställning att, under det nästan alla civiliserade nmationer återeröfra för sig den gamla äkta tyska folkfriheten, Tyskland sjelft, den stora tyska nationen, derifrån skulle vara uteslutet, uteslatet således från mensklighntens hastiga utveckling och rö,relse. Att J, mine herrar, stadfästen denna öftygelse hes mig, är min högsta glädje i denna högtidliga stund, ech emottagen derföre ännu en gång förklaringen om min bjerligaste, djupt kända tacksamhet.n Ett dundrande jubelrop besvarade dessa ord, och en deputation från fest-församlinger (doktorerne Mäsrge, Label och Rutenberg), begåfvo sig nu upp i rummen till den uppvaktade, för att ånye meddela honem försäkringen om de församlades högaktning och vördnad. Den hedrade gästen antog inbjudningen att tillbringa en timma i kretsen af dem, som uppvaktade honom. Under glarens klang följde nu den ena teasten på der andra. Ända till långt inpå mat:easammanhölls säliskapet af ett gladt allvar, äfvensom af gästens herrliga erd. Alven följande dagen förenade sig en mängd personer ur eiika lefnadsförhållaneena till en festlig måltid, för att ytterligare hedra den berömde representanten. Sådant var helt enkelt förhållandet härvid. När man icke på laglig väg kuade åtkomma dessa tillställningar, har man författat smädeartiklar, som funnit en beredvillig ergam i Lepziger Allgemeine Zeitung, der faeta blifvit förändrade, deltagarne ställde i misstänkt dager, och det allmänna opinionmsbifailet förnekadt. Så innebålla t. ex. N:ris 282 och 286 af nämnde tidning: Det är falskt, att den beryktade aftonmusiken församlat en oerhörd felkmärgd. Denna folkmängd inskränkte sig till några dagdrifvare, soma afkörde musiken, utan att ana dess betydelse eller ändamål., (Så ligt ställer man vår publiks politiska uppfattningsförmiga.) Vidare heter det: Frånvaron af all sympati bief tydlig, ,då man under Welekerska talet för friketen såg pen påtaglig liknöidbet utbreda sig, så att den tae åhöraren efter den andre smög sig bort. (En dylik anmärkning skulle likväl egentligen innefatta en antydnving om fruktan för polismakt och gendarmer). Samma polis-uppgift förhårar också vidare förleppet, när den yttrar: Den kära friheten måste alltid hållas fram, då man pvill fägna sin egen fåfärga — En annan korrespondent 3f samma halt påstir, att deliagarne i serenaden, (den han likväl alldeles icke kan bedöma) knappast torde hafva någon rätt att vara den allmänna opirionens Organer. Detta pistiende har endast då en sann grund, när man antager, att hos oss all epinionsyttring skule få bestå i underordnades framburna hyllming för sina förmän. Vidare beskrifves Welcker såsom en fiende till den bestående erdnirgen, en loftalare öfver fransyska förbållanderna, en motståndare af tullförbundet, och såsom vedersakare af alia de grundförhållanden, på hvilka Tysklands närvarande tillstånd hvilar. Tjugufem års hedrande offentlig verksamhet hos den angripne mannen vederlägga dessa förklenande tillmälen, men det oaktadt finna dessa tillmälen obebindrad väg genom de tyska tidningsbladen, under det att hvarje införande al ett försvar förbjudes af höga polismakten och låga censuren. sTOCKHOLM den 6 Dec. — de har på de sednare dagarna omtalats FA a Sr t PS EE oo rr so sn