Aftonbladet – 4 december 1841, sida 3

dom eller åtminstone ganska mära nalkas detta mål. I det stället uppstår methodismen för att återföra det papistiska mörkret, i en litet förändrad drägt, men med samma inneboeade lynne och föresatser. I stället att blifva en frihetens, upplysningens, således glädjens och fördragsamhetens lära — hvilket protestantismen, rätt förstådd, visserligen är — har hon gjort sig till en tvångels, mörkrets, inteleransens ech svårmodets lära. Hon sträfvar ej ait höja de i ringare vilkor stadda, de arbetande, de betryckte, de andeligen och lekamligen fattige till jemanhöjd med de bättre lottade, medelst stärkande af deras förstånds ögon, genom bättre insigters, en renare viljas bibringande, utan att mneddraga allt upphöjdt, stort och ädelt till ringhetens, obetydlighetens och tröstlöshetens ståndpunkt. Hon är i moraliskt hänseende, hvad den yrande jakobinismen var i politiskt: ett nivelleringsförsök, som börjar med det andeliga för att sedan komma till det verldsliga samhället, derigenom att bon utdömmer skaparens yppersta gåfvor åt menniskan: förnuftet, tankekraften, utvecklingsförmigan och glädjen. Hon vill ersätta dem genom det dunkla, mystiska, oförklarliga och obestämbara af en tro utan form, utan gräns, utan mil, genom utdömandet af viljans renhet, lefvernets förbättring, sedernas förädling, allt det som höjer menniskan, emedan hon känner att hon sjelf medverkat dertill för att fylla henne med andelig stolthet öfver synnerliga företräden, en äkta aristokratisk stolthet, lik all sådan, så mycket ofördragsammare och anspråksfullare, sem hon är ett nådens omedelbara foster, förunnadt, man vet icke hvarföre, och innebärande ett fribref på strafflöshet, oåtkemlighet och oberoende af förtjenst och eget värde. Den uppväekte, den pånyttfödde — och det kan hvarje methodist blifva, men också blott methodisten — är en Guds utkorade son, en högvälboren, inom bimmelrikets samhällsinrättning sjelfskrifven till dess throner och värdigheter, från hvilka den öfriga plebs är utesluten. Och i en tid, då man med skäl söker nedbryta aristokratiens bålverk, då man vill öppna banan till alla samhällets företräden, för ali förtjenst, all skicklighet, allt menniskovärde, men endast för dessa, då framträder, likt ett spöke ur medeltidens natt, denna dystra, svärmiska sekt för att återuppbygga en ännu förfärligare, en ännu mer förtryckande aristokrati, den andliga, hvilken utdömer skickligheten och menniskovärdet, för att i stället yrka en allena saliggörande, för allt tillräcklig, tro, oberoende af lefverne och gerningar, förkastande förbättringens medel: kunskaper, själsbildning, förståndsodling och karakterslyftning, samt predikande såsom fullkomlighetens bögsta potens, en pånyttfödelse, hvartill menniskan ej sjelf kan bidraga och hvilken just derföre måste ingifva henne så mycket större inbilskhet och öfvermod. Methodismen står således i strid met tidehvarfvets riktning, hon står i strid med skaparens afsigter, som är mensklighetens förädling, en följd af dess högsta moraliska och intellektuella utveckling. Hon är skadlig för det hon gått i förbund med tidehvarfvets fiender: råheten, den blinda tron och de trotsande anspråken; för det hon förskjuter dess vänner: tankefriheten, sjelfpröfningen och den ödmjuka fördragsamheten. Men buru skola dess förderfliga verkningar motarbetas? Skall det väl ske genom papismens och absolutismens — således genom sjelfva sektens egna — medel, genom tvång, förföljelser och förbud? Nej, det vore att handla i hennes anda, således i strid mot protestanmtismens och århundradets, att föreslå något sådant. Nej, hon, liksom all villa, besegras snarast och säkrast genom den fiende hon mest befarar, genom förnuftets makt och vilkoret för denna makts utöfning är friheten. Man vise att man ej fruktar metbodismen och hon skall upphöra att vara fruktansvärd. Man lemne all forskning, all pröfoing, all undersökning öfver religiösa imnen fullkomlig fribet, och tidens väldiga ström skall bortskölja derna mörkrets gengångare i amma djup, sem gömmer så många andra förvillelser.