Aftonbladet – 3 december 1841, sida 2

LITTERATUR. HJERTKLAPPNINGEN PÅ DALVIK. NOVELL AF L. D. G. L. D. G. är en signatur, som redan genom åtskilliga uppsatser i den numera upphörda Upsalatidningen Eos samt ett par stycken i kalendern Linnaa fästat uppmärksamheten vid sig. Det är en reflekterande natur, icke utan skärpa och fyndighet, biträdd af mycken bflighet i stil, ett förråd af ofta ganska träffande bilder och en qvickhet, som icke sällan har något humoristiskt. Förevarande novell är, så vidt man vet, denna författares första större arbete, och han kan dermed anses ha gjert sitt egentliga inträde inom vår sköna litteratur. Författaren har uti sitt förutskieckade företal till boken förklarat, att han icke skrifvit den för sådana läsare, hvilka frazaför allt fordra af en roman, att den skall innehålla en rik omvexling på stora och imponerande händelser, samt en invecklad intrig. Hade han icke sjel sagt det, skulle jag gjort det i hans ställe. Fabeln är icke originell eller ny, utan står, i och för sig sjelf betraktad, nästan på gränsen af det triviala. Det är tvenne unga män, en löjtnant och en magister, uppfostrade tillsammans hos en prestman i någon af Sveriges provinser. Magistern är ledamot af den nyligen i Upsala stiftade föreningen för Svenska språkets bearbetning, och befinner sig derför ute på en vandring någorstädes på bondlandet, för att studera den rådande folkdialekten. Han kommer derunder att händelsevis för någon tid få sitt högqvarter bos en viss kammarherre, som har en älskvärd, naif och lefnadsfrisk dotter. Magistern glömmer för hennes skull dialekterna och börjar finna kärlekens språk och idiomer mera intressanta än alla andra. Augusta blir småningom äfven kär i honom. Men det åtbär så illa, att magisterns vän, herr löjtnanten, ankemmer till Dalvik — så heter stället — fattar eld och blir magisterns rival. Oroligheter inomhus. Kammarherren gynnar löjtnanten framför hans vän, — en förkärlek, hvilken vinner så mycket mera styrka, som löjtnanten i samma vefva gör den upptäckten, att han är grefveson och arftagare till ett stort fideikommiss, — fru Adelfeldt står på magisterns sida, men saknar kraft att göra sina argumenter gällande emot sin mans. Kammarherren förbjuder ändtligen rent ut sin dotter att gifva magistern ja, i fall han skulle anmäla sig. Följden häraf är att magistern, afskedad och obekant med flickans innersta känslor, reser ) förtviflan från stället och att fröken får en nerv: feber. Löjtnanten båller alltjemnt fint uti, ock boppas ständigt att, så fort Augusta blifvit åtej frisk, lyckas vinna hennes hand. Efter ett års vistelse i Stockholm erfar magisterm ett oemotståndligt begär att förströ sig litet på landet: ban väljer att begifva sig ut till skärgården : land. Detta val är så lyckligt, att kammarherrens gods ligger endast en styf mil från der ort, magistern uppsökt. Han får der höra glunkas bland folket allahanda rätt tröstefulla saker såsom att frökens sjukdom endast varit föran: ledd af sorg, derför att hon mot sitt hjertas böjelse gifvit den intressanta magistern korgen, 0 s. v. Han gör på grund häraf en rekognoseringspromenad till Dalvik, inträffar der så väl till pass, att ban, gömd bakom en berså, få höra Augusta affärda löjtnanten med det mes!