Aftonbladet – 3 december 1841, sida 1

UR SEETER PFEFFERKORNS MEMOIRER. DET UNGA SVERIGE. Jag sat! en vacker morgon och spekulerade i min vindskupa fyra trappor upp der vid hörnet af Dödgräfvargränd, mi vet. Det hade regnat om natten; ännu dröp det något ur takrännorna, och 6e3 kalt, sem är min dagliga vis å vis på ående tak, spatserade försigteligen i rännan, ruskande på en och annanfot. Solen behagade titta på huset midt öfver, inne hos madame med astrerna i fönstret. Jagsåg hennes dusscell eller, hvad det nu kallas, neglige, glänsa fr.sm i fönstret; gumman var uppe och drack sitt mergonkaffe, men jag stackars Pfefferkorn för aldrig smaka en så kostlig dryck. Jag skrifver rent, jag författar; jag har till och med inlemna! ett försök Om Sveriges anor till Svenska akademien — men icke fick jag priset, utan en marcseil fick guldpenningen. Jag hade likväl bättre kunnat använda honom, jag. Snille har jag sjelf oeh smak, får man icke af en guldpenning, om han icke förvandlas i vanliga penningar. Jag har många gånger ämnat föreslå inrättandet af en dilettant akademi med många priser, der jag och andra obetitlade naturgenier kunde iäfla om priset. Hvem kan lefva af guld? och hvem vill väl sälja sin polett på snille och smak, för en hundstyfver i boden med den förkylda kullan öfver dörrens? Jag ville derföre föreslå en inrättning mera passad efter tidens fordringar, nemligen belöningar af mera praktisk användbarhet än en guldmedalj. Finge man t ex. en ny rock för ett äreminne, ett par nya