Aftonbladet – 2 december 1841, sida 2

i et och förbunds-artiklarna, hvilka han och Zu)ow nyss uppsatt. Sedan Gustaf läst igenom lem, syntes han förvånad att der träffa saker, mm hvilka han ej öfverenskommit med kvojsarinvan, och frågade, huruvida det var å hennes vägnar, man framiade dessa handlingar till hans inderskrift? ) På Markows jakande svar, yttrade Gustaf Aiolf, att saken vore omöjlig. Han ville ej tvinga orinsessans samvete; enskild! kunde hon bekänra sin religion; men han kunde icke tillstädja renne hvarken kapell eller presterskap på slottet, och offentligt, samt vid alla yttre ceremonier nåste hun treriom bekänna landets religion. Man kan föreställa sig den osmaklige Markows yestörtning och förlägenhet. Han nödgades åertaga papperen och anmäla hos Zubow, att conungen vägrade skrifva under. Han återkom nart i den häftigaste sinnesrörelse och berätta le, att kejsarinnan redan befann sig i thronsaen, omgifven af hela hofvet; att det ej mer var möjligt att få tala med henne: att hon väntade på konungen; och att man smickrade sig med att han ej förorsakade ett utbrott, sora skulle bli en oerhörd skymf mot monarkinnan, den unga prinsessan och hela kejsardömet. Besborodko och flera andra insställde sig efter haud, uppmanade, persande, bönfallande konungen att gilva efter : alla svenskar, som man tillkallade, voro benägne att gifva köp. Regenten nöjde sig med ) PDessa artiklar bestodo deruti, att storfurstinnan skulle få sitt särskilta kapell pi slottet, med tillbehör af prester, äfvensom vissa utfästelser af Sverge mo! Frankrixe, dem man hållit ganska hemliga. Annu hemligare förbindelser med Directorium fjettrade bertigen. Man misstänker att de wtlofvad: och edan tull en del uppburna fyra mulhorerna mycket bidrog9 till hertigens gensträfvighetatt handla mot Frankrike. Han hade ett sätt att tumma sin hatt då han höll den ihanden, hvilket gaf hofmännen ämne till mycket bitande gyckel.