Aftonbladet – 2 december 1841, sida 2

RR utt säga, alt det berodde på konungen; han tog lenne afsides, gjorde med honom en rund i mmaren, och tycktes sjeif öfvertalia honom, jastän med låg röst. Konungen svarade honom högt: Nej, nej, jag vill det icke ! jag kan det cke! jag skrifver icke under! Han motistod ala föreställningar; all enträgenhet af ryska ministrarne; och slutligen förtretad öfver (deras etterhängsenhet, drog han sig tillbaka i sitt rum och stängde dörren, sedan han förnyat em bestämd och tydlig vägran att ugderskrifva något, som vore stridande emot hans lands lagar. De ryska ministrarne blefvo stumma af häpenhet öfver den kuaglige ynglingens dristighet att på detta sätt våga sätta sig emot deras sjelfherrskarinna och rådgjorde om sättet att gifva henne katastrofen tillkänna. Om den beslutsamhet, som den unse Gustaf vid detta tillfälle visade, verkligen var huns egen, om de uppmaningar, hans omgifeing stäl:de till honom ej voro låtsade, lofvar den ät hans folk den största karakter, och man kan e) nog beundra den hos en ung furste om sjutton år, som kärleken ensamt bort kunna förblinda. Man bör dock tro, för regentens heders skull, att de uppmaningar, han syntes göra Sm brorson, blott voro skenbara och att han med dem endast afsåg, att på konungens halsstarrighet skjuta skullen för ett afslag, som kanske kunnat ådras her nom Catharinas omedelbara häma. D dest svenskar, som åtföljde Gustaf, voro vunna elle! förledda; de voro unge hofmän, som under re san mycket räknat på bröllopsskänkerna och som blefvo förargade att förlofningen ej gick för sig Ambassadören Stedingk spelade en ganska svål roll; men baron Fieming sade högt sin tanka ) Hertigen visste, nemligen, att han varit ett mål för hofvets i Petersburg åtlöje, och att i Eremitaget uppförts lustspel, i hvilka han personligen blif, vit illa tilltygad. ;