Aftonbladet – 1 december 1841, sida 3

Article Image
ska landthushållare hugnad med den tröstande underrättelsen, att de ungdomliga nöten gått till ett pris, som ägaren sjelf ej en gång kunnat höopnuas. Denna lyckliga och intressanta händelse satte honom vid godt lynne så att ban helsade vänligt på sin fru, som fryntligt kom emot bonom på trappan. — God dag, kära Gunilda! har mig nu här igen — flickan mår bra, har lemnat henne på fjorton dagar hos svägerskan — här har du bref från dem båda — förmodar du riktigt fått Ingeborgs föregående bref om det dumma giftermålet — fick väl lof ge vika för det stora testamentets skull — en satans tråkig resa! — fick inte se den stora dansösen — kan göra mig lika mycket — skall min själ aldrig mera vara så dum och vilja gapa på någon ivg — var en stor narr, du bror Nils likaså, som på gamla dagar besåfvo oss ut på äfventyr — plär väl annars hafva hufvudet på rätta stället — nu ha de skrattat åt oss — har fått mig en fattiglapp till måg, skråmor på näsan, en bruten arm — du har tappat din snusdosa och förstört din peruk, när vi stjelpte — det är allt hvad vi vunnit på den fördömda färden. — Bäst att hädanefter slå oss till ro. — — Huru den goda fru Gunilda nu fick brådtom att styra allt i ordning till sin rika systers emottagande, behöfver jag ej nämna; det faller af sig sjelf. Lagmanskan Pladderhjerta anlände till Östanby, på utsatt dag och timma som hon lofvat sin svåger. Ingeborg gret i glädje att återse sin älskade moder, ru Gunilda var lycklig, man klippte, man stack, nan sydde, man garnerade, man broderade, man arrangerade, man möblerade, man bryggde, man bakade, man kokte, man stekte till det stora brölloppet, och sedan lagmanskan till de unga tu öfverlemnat en liten egendom hon ägde deri orten, lemnade hon sina anhöriga med löfte att alla somrar tillbringa några veckor hos dem och återvände till hufvudstaden. När kapten såg hennes vagn fara ut genom poren, mumlade han för sig sjelf: satans envis gumma! illa ska dansa efter hennes pipa — väl att hon far ina färde — kunde, min själ annars lara Gunilda att bli lika istadig. rna aa Slut.

1 december 1841, sida 3

Thumbnail