Aftonbladet – 30 november 1841, sida 2

EA ESO EN AE SENS EA AAA komst och äfventyret med de båda efterlemnade herrarne. Lagmanskan Pladderhjerta, förvånad och ledsen öfver händelsen, befallte genast fram sin vagn och for i sällskap med löjtnanten att hemta sin systerdotter. Ingeborg satt då på däcket och såg med hänryckning huru aftonsolens sken förgyllde den sköna tafla hon hade för ögopen. Häpen vid det sorlande hvimlet och sjömännens stej, längtade hon att snart återse Theolor och med honom få lemra fartyget då hon såg en grann landau, med stora grå appelkastade hästar stadna på något afstånd. Uti vagnen satt Hoppentelt vid sidan af en äldre, tjock fru, som skyndade att stiga ur och kem vänligt nickande emot vår unga hjeltinna. — Här ser du moster Kerstin, min lilla Ingeborg. Omfamna mig nu, se så! var inte blyg; jag tycker annars mycket om dig, och ser med glädje att du är en riktig afbild af din mor, Huru mår min stackars Gunilda? Hvarföre följde hon inte med dig? Hon fick väl ej för min kära svåger kan jag begripa; jag känner hennes hjerta och vet att hon annars nog velat råka sin gamla syster. Hör du, barn, finner du inte, att jag liknar din mor. Svara mig just som du tycker, barn. — Nej, icke det minsta, min goda moster. — Inte moster, kära barn! det brukas inte; tant skall du kalla mig, hör du det. Stig nu upp här i vagnen. Drag ner dina lockar litet mera, kära barn, och skjut upp hatten bättre, så att han ej skymmer din vackra panna; 1 morgon skall du få en nymodigare hatt. Theodor nalkades något brydd, emedan han önskat taga afsked af Ingeborg innan hon steg