Aftonbladet – 30 november 1841, sida 1

LUST-RESAN. (Forts. från gårdagsbl.) Om aftonen kommo de i god tid till Nerrköping, sedan Ingeborg med förtjusning sett det stolta Löfstad på dess sköna, beväxta höjd, och frågat pastorn: tror farbror verkligen att Stockholms slott kan vara större och präktigare? Herrarne befallte fram aftonvard, oeh Ingeborg satis sig nyfiket vid fenstret och blickade utåt den vackra Salt-ängen. På hvein helsaåe du, flieka? sade kapten, då han såg henne småleende helsa utåt gatan. Ingeborg rodnade ända upp till hvitögat, och svarade med osäker röst: En officer! jag kunde ej rätt se hvem det var. — Ka väl aldrig förmoda det var den satans löjtaanien heller, sade kapten halfhögt till pastorn. — Det gör ingenting hvem det också var, kära bror Bengt; vi resa ju i morgen bittida kl. 6 och taga flickan med oss; då får han i alla fall stå der med lång näsa. Men ångbåts-biljetterne skulle jag gå ut att köpa, tillade han, samt låta nedbära våra saker. — Här brer, har du kontanter, går imedlertid sjelf till ex grosshandlare som plår köpa mitt brännvin, och så lägga vi oss tidigt, så man e i morgon försofver sig. — Jag ålager mig att väeka bror eeh lilla Ingeborg precist kl. 3. — Väcker nog sjelf — brer behöfver inte göra sig besvär; har aldrig försummat min tid hvarken då jag var i kronans tjenst eller sedan — Kapienen höll ord; klockan 3 väckte har pastorn och sin dotter, man drack kaffe i största hast och började äta frukost, då en gamma officer inträdde i salen, fixerade kaptenen oelt utropade: Nil min hederliga bror Dunderborg det var rält roligt att få råka dig som jag e sett på tjugo år! —