Aftonbladet – 30 november 1841, sida 1

hennes böner att vänta, ändå måste taga in land gången och lägga ut på strömmen. När dej goda flickan från fartyget såg fadrens ech far brodrens ångest att ej kunna komma efter, öka des hennes oro ännu mera, och de hotande åt börder, hvarmed fadren besvarade Hoppenfelt helsning, rågade hennes förskräckelse. Hon bat honom för guds skull afligsna sig, ångrade bit tert att hon bifallit hans begäran att gå på sam ma ångbåt (ehuru hon då trott att far och farbror tillika skulle vara der) och ville alldele: icke tala med honom, eller tillåta honom at! vistas på samma sida af däcket. Men då de tat rika passagerarnes uppmärksamhet fästes på den förlägna flickan och hennes äfventyr att resa utan beskydd, och hon märkte ett och annat satiriskt småleende, var hon slutligen glad ati närma sig till den förskjutne löjtnanten, heldre än att ensam och obekant med alla leds hela dagen. Hoppenfelt blef varse en fru, med hvilken ban var bekant och öfvertalade henne at taga sig af den öfvergifna. Det var en ung enka från Götheborg,! älskvärd ech artig, som de flesta af denna stadens fruntimmer, hvilken nu blef Ingeborgs sällskap och under hvars vingars skugga hon tillbringade en ganska angenäm dag. Fru Tauson hade börjat med att trösta henne öfver sitt missöde och försäkrat att ingen skugga derför kunde falla på Ingeborg, som slutligen blef vid ganska godt lynne. Vädret var behagligt, sällskapet muntert; mar skämtade, man jollrade, afhörde en ung och liflig fransman, hvars qvickhet och munterhei roade alla, och såg under allt detta de omväx lande sköna utsigternas alltid förnyade taflor Hoppenfelt var beständigt vid Ingeborgs sida hade lemnat henne ett synglas, hvarmed hor kunde urskilja de aflägse föremålen dubbelt klarare och större, samt berättade henne namner på alla herregårdar och slott som framtedde sig de historiska minnen, som äro fästade vid Ste