Aftonbladet – 30 november 1841, sida 1

hvarvid kapten var honom behje!plig. Han såg buru Ingeborg stod på däck, gret och förde sir näsduk till ögonen. Men hvem skildrar kapte nens förargelse, då han bredvid henne helt 0 förmodadt såg den förhatliga Löjtnant Hoppenfel framträda och, hälften artigt, och hälften för. smädligt, taga af sig mössan och buga. En båt! skaffa mig en båt god vänner för guds skull! ger tjugu riksdaler för en båt! Men ingen båt kom. Kaptenen hade ropa! sig både hes och varm, pustade och torkade sin panna. Det var ett satans äfventyr, bror Nils! aan spricka al förargelse! står nu här och ser på huru den snushanen far af med flickan, midt ör min näsa. Fördömdt! — Ja visst; Och alla våra saker, min kappa, min kappsäck, min pipa, allt är ombord, hvad ska!l man taga sig till? Snusdosan var det enda ag behöll qvar! En främmande som sett hela denna löjliga scen och tillika med flera andra hjertligt skratat deråt, gick nu fram till de båda bröderna och gaf dem den tröstande underrästelsen, att ett annat ångfartyg, skulle Söndags-morgonen vid samma timma afgå till Stoekholm, och att de således skulle komma fram endast två dygn sednare. Hvad var att göra? Man måste taga sitt parti, våra herrar återvände till värdshuset genska skamflata, och med många eder öfver punscken, klockan, ångbåten och dess kapten, men i Synnerhet öfver Hoppenfelt och hans illparighet att så på samma fartyg som stackars lilla Ingeborg. Hvad mor nu lär skratta åt mig, när hon får höra mitt äfventyr! sade pastorn, det förargar nig mest. — Råder inte min hustru att skratta deråt; vågar sig inte dertill, men är rätt åt dig bror Nils, som ej haft hufvudet på rätta stället och satt dig i respekt. Den stackars Ingeborg blef både rädd och bekymrad, då befälhafvaren på fartyget, oaktadt