Aftonbladet – 30 november 1841, sida 1

— Min själ är det icke bror Silfverspån! fägnar mig, fägnar mig, att se dig, min hjertans bror! skall nu i minuten gå ombord på ångbåten; förargligt att ej längrs få språkas vid. — Åh! du behöfver ej fjäska, det är ännu en god halftimma innan ångfartyget löper ut. — Då sätta vi oss bär, bror Silfverspån, och du smakar på mitt sköna pomerans; är nu bra längesedan vi sutto och pokulerade tillsammans. Får presentera min dotter för bror; hon följer med upp; roligt för ungdom att se sig litet omkring i verlden. — Gratulerar bror! en söt flick-unge; hon är mycket lik sin mor; hennes skål, min vackra fröken! det fägnar mig att se henne, ehuru jag annars just inte är så road af fruntimmerssällskap. — På samma sätt med mig, kära bror; trifs aldrig väl tillsammans med de gässena. Hör på, bror Nils, du kan verkligen göra mig den tjensten att följa flickan ned till ångfartyget; så får hon inqvartera sina schatuller och askar bäst hon gitter, kom sedan hit igen att dricka ett glas med oss innan vi fara. Sagdt ock gjordt. Pastern vandrade af med sin vackra brorsdotter, lemnade henne på fartyget och vände genast om, att få sin behöriga det al frukosten. De gamle krigsbussarne voro ganska upprym!e, påminde hvarandra många fordna äfventyr och hade :: itin ett par buteljer punsch att fira det glada återseendet. Pastor Lufveson täflade muntert med dem att dricka; innan de viste ordet af hade halftimman förflutit, och ehuru de i största hast, nästan springande, begåfvo sig ned till stranden som var full med folk, hade Ångfartyget redän hunnit ett stycke ut på strömmen och kunde ej återvända. En båt! en båt! ropade kapten; ger tio riksdaler för en båt! men ingen båt var till hands. Pastorn sprang helt andtruten af och an på stranden, vinkade och ropade åt Ångfartyget,