utaf ebenhelz, perträtter, formade af elfenben! — Bispens — statsreligionens mönster namn är inbrändt på en fönsterruta i antikt manrer; och af B—w, om jag minnes rätt, en rörlig skuggbild finnes hvar han är, när solin går ner. Ifrån nichen, så durchsigtigt och etheriskt, som ott riktigt andeväsen, ur en ram, gjordt af filigrams-arbete, Schklegels medeltidsanlete tittar melankoliskt fram! Men af flugor näsvist smutsad, högst malpropre ech oputsad uti klempig, forntids stil, står i skräpvrår, tvär och butter, en förfuskad sniden Lutherminiatur-bild i profil. På bokhyllan är. en skara af September-lagar bara, den Kraftfuiles nyaste påbud om censurn, ett litet duedesformat i slitet skinnband af il principe,. Herrligt prunka Wingårdsmännen, dels d stjernor eller spännen, dels mad kors af rödan guld, dels med band af vattradt siden, några vunna uti striden För minister-kassans skuld. Sjelfva patern, visen, kungen är i kupan med smekungen, hvilken ock af andans kraft, liksom förr på vestra kusten, suger af hans visdora musten, som ett bi ur blomman saft. De tillkopa skrifva vittra kritiska artiklar, bittra, som extrakt på engelskt salt; Oceb aförundransvärda qvicka snillefoster derför blicka fram ur Biet öfverallt. Flux beredd att redigera små osanningar med mera, stretar grensle öfver sin Kullerstel vid skrifgulpeten bilden af treenigheten: Olsson-Angeldorf-Anglin. Ty det angår kraftmesuren mot aden ledsamma figuren, som försvenska vågat Strauss, Ock det ljusa ändamålet, att få boken bränd på bålet Och boktryckaren heraus. Docz — hur man det än förklara vill, ej allt, som det bör vara, är! man ser så snöplig ut; — Redaktionen är nedslagen! — mån de Wermländska bidragen torka in vid årets slut? — Mån för mycket att utstyra, som sig borde, de der dyra extra landsortsbina strök, — eller gingo sammanskotten från ståthållarna på slotten, liksom Sodem, opp i rök? — Har man öfverröstad blifvit, — eller är man tje vid lifvet, — eller ville de ej ge med sig uti Kämnersrätten? — har man, som om ved på slätten, ondt om fyrkarna kanske? Fast jargonen den är borte, såsom Lieder ohne Wortep, tala ändå blick och min: — adet dansöser är, den snärtan, sem har stulit mod och hjertan från ess arma svenska bin! Sex slår klockan, och man hastar ut; att köpa blomsterqvastar hela Redaktionen går; — glömmer Strauss och alltisamman, sammanskott och årsproklaman: Allt skjuts opp till nästa år! Snart, vid syn af la cachueha retas känslorna. Nu sucka kör man våra akyrkliga: men vid anunnans pas de gråta och att ahelgerån förlåtap ) ren de äro färdiga. Ja! från svärmen en och annan klerk, med luggen öfver pannan, grimma, munbett, hufvudlag, man i gaffeln se sig tyckte; men, om eljest detta rykte sanning är, hvad vet väl jag ? e en recersion öfver M:lle Tagliomis dans bert. RER . Då Fredric II i Preussen en gång var ut