Aftonbladet – 29 november 1841, sida 2

es Då de körde ut genom porten, ropade kaptenen åt sin rättare, att noga se efter den sjuke oxen och den brutne hästen, ech förmanade höns gumman, som han mötte, att väl akta kalkonerna för räfven. Sist tillssde han stallpojken att ej låta pigorna taga för mycket huggen ved — det får bara brännas ris i köket. Nu rullade vagnen af genom grinden, och kaptenen sade sjelfförnöjd till pastorn: Ser du bror, om man inte sjelf tänker på allting, så gör det dumma tjenstfolket aldrig sin skyldighet. Får lof sjelf bestyra det största som det minsta, ty i hela gården finns ingen, som har hufvudet på rätta stället mera än jag. — Under dessa reflexioner hade pipan slocknat, som han nu tände vid pastorns; röken pustades ut i tjock2, hvirflande moln, hvilka alldeles insvepte den stackars Ingeborg. Hon satt der emelian tobakspipornas korsande eld, och hennes lilla vackra ansigte skymtade vänligt fram då och då, likt Amors i en sky. Vädret var vackert, daggens perlor glänste på blad och gräs, foglarne uppstämde sina glada körer, Och dammet sväfvade kring vagnen i ljusa moln, bvarutur pilarne Oredigt visade sina knöliga stammar med glesa kronor, och de mötande vagnarne, liksom ur en fantasmagori, hastigt (ramträdde. Kaptenen och pastorn språkade om rsväxt och bergning; klöfver och vicker, blandsäd och potatis, spirade upp utur deras samtalsförråd, tillika med en öfversigt af bränvinsbränningen för förra vintren, och förslag till samma ofliga yrkes fortsättning och drifvande för den kommande. KA Ingeborg hade dragitsig så Jångt in hon kun